Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Så hittades jag av Fröding"

/

Kristian Lundberg om klassresenärens läsning

Annons
Klassresan är fullbordad. Jag bor nu på en plats där jag överhuvudtaget inte känner mig hemma. Det är en slags frizon mitt i staden. Västra hamnen. Här finns ingenting bara rader av påkostade bostäder, caféer. Människan lyser med sin frånvaro i detta ultramoderna bostadsområde. Och för att kunna fungera måste jag dagligen återvända till barndomens plats vid Värnhemstorget. Jag promenerar dit. Också frågan om hund är naturligtvis en klassfråga. Jag har valt en storvuxen grov tysk schäfer. Tidigt om morgonen, sent om natten, när jag promenerar runt i områdets utkanter händer det att en polisbil krypkör bakom mig.

Min son förstår inte världen där jag bor. Det fyller mig med sorg, ett stråk av mörker i allt det ljusa. För honom är det självklart, enkelt. Världen är stor, vidöppen. Det finns inga begränsningar. För mig är världen fortfarande koncentrerad till en handfull adresser på den Östra Sidan av Malmö. Busstorget. Kundparkeringen. Det är min pastoral. En av mina barndomskamrater från Rörsjöskolan bor i ett tält bara ett par hundra meter från min bostad med utsikt över Öresund. För honom är världen ett svart sugande hål av begär. Han känner inte längre igen mig, eller så orkar han inte mer jag tillhör numera de andra. Gränsen är passerad, jag är förvandlad. Gunnar Ekelöf skriver: "Detta liv/det liv jag lever/är ovärdigt mig/ - och ovärdigt mig, säger mig min hustru".

Också min son och jag håller långsamt på att bli främlingar för varandra. Det är klassresans baksida. En av de många. Jag är alltid omgiven av skuggorna, rösterna, sorlet. Min farfars tunga kroppsarbete som till slut böjde honom helt mot marken ägde rum bara ett stenkast från platsen där jag numera spatserar omkring och formulerar vitterheter. Vad skulle han säga om han återsåg mig? Skulle det bli tyst bara, en vidgande cirkel av tystnad omkring oss? Eller skulle han lyfta mig upp i famnen och säga att jag hade lyckats, att alla uppoffringar som vilar bakom släkten visade sig vara värda detta: att jag är som lammet vid friska vatten, hemma. Jag vet inte. För vem skriver jag då? För honom? Ibland. Ofta tänker jag på honom och hans far före honom. Alla dessa tysta som står bakom oss. Anklagande?

Petter Bergman är en författare som trängts allt längre bort från centrum. Han skriver i sin sista diktsamling "Tilltal" så här enkelt: "Man möter någon och förstår att livet/inte bara är fantasteri och ångest./Det finns en verklighet som kan bestyrkas/och förmedlas just för att den existerar./Och det är då mitt ljusa centrum/utstrålar en centrifugal invit./Då lättar allt ett ögonblick://som om de funnes något och man kan nå dit."

Och man kan nå dit.

Nu när jag skriver detta är det kväll. Turning Torso lyser som en fyr i natten. Jag är trött, ständigt jagad av mig själv och jag försöker att vila, men det går inte. Tankarna. Orden. Jag tänker: klasshatet finns där, som en osynlig vibrerande rad i alla dikter jag skriver, i alla recensioner som jag skriver. Det hade varit omöjligt annars. Klasskampen är närvarande, som ett hemligt hjärta mitt inne i texten. Jag känner att det är viktigare nu än någonsin att säga det.

Läsande som ett existentiellt livsvillkor? Läsandet som ett sätt att överleva uthärda? 28 bokstäver tvinnade till ett rep av hopp som går att kasta över klassmuren? Läsandet och skrivandet som ett sätt är förstå, och bli förstådd. De senaste månaderna har ett antal debatter avlöst varandra på dags och kvällspressens kultursidor. Det talas om kritik. Om ikonisering av enskilda författarskap. Om korrumperade kritiker. Det ironiseras. Det grimaseras. Allt detta är av godo. En kritik som inte tål kritik är inte vatten värd. Och ett författarskap som inte tål också närläsningar undermineras av tiden - för eller senare. Den skarpaste och mest obönhörliga läsare är alltid tiden. Dock. Efterhand som debatterna har avlöst varandra har känslan av att det är någonting som fattas blivit allt starkare och starkare h os mig. Jo. Det är så. Det är en angelägen aspekt som saknas, och som i sin tur förgrenar sig ner, allt vidare och djupare ner in i läsandets hjärta. För att kunna tala om det måste jag bli personlig. En del tycker att jag passerar intimitetens gräns. Det är möjligt. Det är en risk man tar, både som läsare och författare det kan plötsligt finnas en levande människa bakom orden, bakom de glänsande svarta bokstäverna.

Min mor drabbade av sjukdomen schizofreni när jag var sex år gammal och i ett slag förvandlades vår uppåtsträvande arbetarklassfamilj till ett sjunkande familjeskepp på helvetets hav. Hon brukade säga att om man läste böcker så blev man sjuk och det är möjligt att hon har rätt även om hennes varelse pekade på motsatsen. Den som inte läser blir sjuk och så berättade hon historien om en pianist som bodde i hennes barndomstrappa, och han, denne stackars man - läste så mycket noter att han en dag bara kastade sig ut från sovrumsfönstret. Detta tema återkom hos mina morföräldrar, och även om min mormor på äldre dagar kunde tänka sig att avnjuta både Bo Setterlind som Pär Lagerqvists dikter - så var det med ett visst motstånd ungefär som anorektiker kan tvinga i sig mat. Läsandet var ju onyttigt!

Det klasslösa läsandet existerar inte. Klassresenären läser sig fri och förvandlas till en förbryllande varelse som aldrig är hemma. Han är alltid borta. Också den friaste kritiker, med det fränaste tonfallet, har två ingångar till läsandet. Skam och skuld eller den borgerliga friheten, där smak och snille begränsar friheten. Och detta fenomen ser man aldrig avteckna sig i samtalen om kritik, om samtida författarskap det lyser med sin frånvaro. Mitt läsande var fritt, i den betydelsen att jag läste vad jag kom över det fanns ingen hierarki. Allt var lika farligt, och fortfarande kämpar jag emot tanken på att läsandet är onyttigt. Jag kan till exempel inte läsa under dagtid, bara under kvällen. På dagen skall man arbeta. Och läsa det gör man i mörker, innan man somnar. Kamp. Försoning. Blottläggande.

Vi börjar om från början. Min mor stiger tillbaka in i skuggorna. Min far återvänder hem och läsande... ja. Det påbörjas på två sätt samtidigt. Det är två minnesbilder som jag har. Ett: Stig, den gamle specialläraren för vanartiga barn tappade till slut tålamodet och körde ut mig från lektionssalen, och straffet var som vanligt att sitta tyst i biblioteket. Denna gång drog jag dock fram en bok Frödings dikter i urval och äntligen, äntligen, äntligen. Jag kom hem. Allt försvann, och bara denna röst fanns kvar. Fröding! Av alla alternativ som stod öppna, så hittades jag av Fröding. Så här i efterhand tänker jag på det som ett vägskäl. Det är möjligt att jag ändå, utan denna infantila Frödingupplevelse, hade förvandlats till författare och kritiker. Jag blir dock allt mer och mer osäker. En annan bild är denna: befinner mig i hissen. Vi bor på Bennets väg. Rosengård. Trappan stinker av piss. Vi är fyra familjer i ett hus byggt för ett fyrtiotal. Utanför är det öde. Tomt. Och jag har för första gången besökt ett bibliotek och står nu i hissen med famnen full av böcker. Och lyckan. Jag känner en gränslös lycka. Allt detta! Allt detta och jag kan komma tillbaka, inte som en tjuv om natten utan som en läsare. Jag var då tolv år gammal.

Gunnar Ekelöf är en annan klassresenär som jag återkommer till. Hans resa är mer komplicerad han går från rikedom till fattigdom, då han förlorar sin familjeförmögenhet. I Olof Lagercrantz fina bok "Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma" (W&W) som behandlar Ekelöf på ett mer biografiskt litterärt vis skriver han bland annat om hur känslan av rikedom fortfarande omgav Ekelöf. Gunnar Ekelöf själv återkom ofta till fattigdomen, som han lika ofta prisade som förbannade. Hur hade hans dikt sett ut om inte Kreugerkraschen hade raderat hans förmögenhet?

Den senaste tiden har en rad mer eller mindre angelägna kritikerdebatter blossat upp. Det är bra. Det är aldrig fel att stiga ut ur sin garderob. Problemet infinner sig dock. Det är lika ensamt innanför, som utanför. Det är uppenbart att vi befinner på en slags platå för tillfället, där det är av vikt att skärskåda sina egna kritiska analysinstrument och reflektera över vissa författares positioner som rebeller i folkhemmet eller ikoner på sovrumsväggen. Vem tjänar egentligen på att klassperspektivet lyser med sin frånvaro? Varför förvandlas den farliga litteraturen till akademiska uppsatser, och rebellerna blir snälla flickor och skötsamma pojkar? Tyst i klassen. Det är känslan jag har medan jag stigande häpnad följer debatt efter debatt. Mellan Bruno K Öijer och Tomas Tranströmer finns ett hav av författare som aldrig får den plats deras författarskap förtjänar och vars böcker utgör grund till det fenomen som branschtidskriften Svensk Bokhandel utropar varje år: "Rekord!" Aldrig har det publicerats så många böcker, på så många förlag och med så begränsat innehåll. Den samtida litteraturen har blivit schematisk, och i det följer att kritiken blir på samma sätt. Undantagen förgyller tillvaron. På rak arm kan jag inte komma på en enda författare som inte medvetet eller undermedvetet söker stöd av kompisarna på den litterära skolgården. Ingen vill mobbas för sin lyriska pellejönsmössa. Å ena sidan har vi Bob Hanssons fascistoida folkhemslyrik och å andra sidan har vi Lars Mikael Rattaamma och hans kryptiska politiska lyrik som svävar högt över både alfabet och grammatik. Det är kontrasterna som skapar polemiken, och det är här det blir tacksamt att positionera sig själv som Pelle Andersson gör, som Tomas Forser gör, som Göran Greider försöker att göra och naturligtvis missly ckas med. Om inte dikten stämmer med kartan är det naturligtvis dikten det är fel på. Dagskritiken måste lämna nuets tyranneri och öppna passagerna mellan historia och framtid. Förnyelse i all ära, men en förnyelse utan tradition är att uppfinna hjulet på nytt återigen tvingas vi lyssna på nyromantiker som improviserar dikt till samhällsomstörtande jazz. Det enklaste är att göra som en del överlägsna och självfixerade kritiker att ironisera. Det är den feges utväg. Och medan allt detta sker faller angelägna författarskap i glömska, eftersom det litterära kollektiva minnet enbart är en säsong stort, och i detta svarta hål svävar författare som Svenbro, Hildebrand, Setterlind, Hillarp, Grave och Wine. Så. Gärna en kritikerdebatt, men först en stund av rejäl självrannsakan och en analys som rymmer också den förlamande tystnad som sprider ut sig. Ett läsande som inte reflekterar över sin klass är omedvetet om inte fegt.




Mer läsning

Annons