Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så trångsynt att man blir mörkrädd

/

En illa uppdaterad medieforskning har skapat en verklighetsfrämmande mediepolitik. Det skriver Pelle Snickars, författare och forskare, i en kritisk betraktelse.

Annons

För en tid sedan skrev jag ett utlåtande kring en österrikisk konstvetare som nominerats till landets finaste akademiska pris, Wittgenstein-Preis. Jag var positiv eftersom han försökt förändra konstvetenskap till ett slags bildvetenskap. Men eftersom jag också ombads att vara kritisk, ifrågasatte jag vad karln egentligen studerade. I en tid när alla medier reducerats till data, hur bedriver man då bildvetenskap? Hur analyserar man exempelvis den sociala bildplattformen Snapchat, där alla skickade fotografier bokstavligen försvinner efter tio sekunder? Snapchat handlar ju mindre om bilder, och långt mer om dataflöden och social interaktion.

Även medier försvinner idag – för att återuppstå som datalogiskt innehåll. Det gäller även medieanvändning. Därför är det många som lägger pannan i djupa veck för att förstå innebörden av denna utveckling. Frågan bekymrar inte bara österrikiska konstvetare; det är ju inte bara bilder som numera är data – alla medier är digitala, först därefter analoga om så tryckta i form av papperstidningar, böcker eller tidskrifter. På grund av svikande intäkter har mediebranschen (minus public service) tvingats acceptera dessa pågående strukturella förändringar. I Aftonbladets ”Framtidsrapport” är det digitala perspektivet kompakt. Expressen är inte sämre; ambition är enligt chefredaktören ”att under 2015 bli Sveriges mest datadrivna medieverksamhet”.

Värre är det med partipolitikens medieperspektiv, som under lång tid varit närmast anti-digitala. Under rubriken ”Medier” på regeringen.se finns exempelvis inte ett ord om sociala medier, men desto fler om ”massmedier”. Det känns 1985. Inom delar av den medie- och kommunikationsvetenskapliga forskning som av tradition backar upp mediepolitiken är det nästan lika illa ställt. Vad som länge dominerat sådan forskning är innehållsanalyser av journalistik i stil med representationen av X i mediet Y – tänk: ”bilden av landsbygden i Dagens Nyheter” – utförda från snäva demokrati- och politikperspektiv. Nu handlar den diskussionen om så kallade ”nyhetsundvikare”, där högst normativa undersökningar försöker påvisa att folk struntar i nyheter. De kan sammanfattas i en rad: ”så dumt att folk läser fel – fara för demokratin!”. Det är medieforskning som paternalistisk politik.

Att Facebooks, Twitters eller Instagrams flöden för alltfler komplett definierat om vad en nyhet de facto är – vilken lika gärna kan ”utgöras av en bild på ett nyfött barn i bekantskapskretsen som en upplysning från en biltillverkare eller senaste nytt från CNN” (SvD, 2014) – förefaller gått denna forskning förbi, om den nu alls intresserar sig för sådana ”nya medier”. I en tid när branschperspektiv på hur medieanvändning undersöks drastiskt ändrat karaktär, så fortsätter den traditionella medievetenskapen att kvantitativt studera medievanor med sedan länge etablerade analoga metoder och fokusgrupper, som om ”det digitala” inte fanns. Trots att enkätskolket ökar – svarsfrekvensen för Nordicoms Mediebarometer var förra året 74 procent, en siffra som stadigt minskar – så uppmanas medborgare att i telefonintervjuer eller på pappersenkäter med blyertspennan i högsta hugg, kryssa i hur mycket ”internet” de använder, hur mycket strömmande musik de lyssnar på eller hur mycket ”nyheter” de läser. I senaste Mediebarometern kan man ta del av ”lyssnande till musik på … vinylskiva”.

Just självuppskattad medieanvändning är idag speciellt paradoxal eftersom alla digitala aktörer på fältet har mer detaljerad data än någonsin. Spotify hanterar användardata kring strömmande musik ned på millisekunden, och Netflix lär ha 77 000 mikro-genrer för att på algoritmisk väg locka tittare att se mer film. Att Demokratiutredningens rapport, ”Demokratin och det förändrade medielandskapet” totalsågades av en högre chef på SR – ”perspektivet på digitala/sociala medier i demokratirapporten är så trångsynt att man blir mörkrädd” – är knappast förvånande.

Det finns därför ett betydande underskott av digitala metoder inom medievetenskapen för mätning av samtida mediebeteenden, och dessutom ett betydande glapp mellan akademi och bransch. Inte bara har de klassiska medierna förlorat sin specificitet i digital form, även användarbeteende har radikalt konvergerat (och divergerat) och få håller numera reda på exakt vilken sorts medial aktivitet man ägnar sig åt på sin smarta telefon, surfplatta eller dator (men innehållsleverantörerna gör det). Att kommunicera – inbegripet nya digitala färdigheter som att söka, kommentera, lajka, retweeta och dela – framstår som nya kategorier som inte ersatt, men väl kompletterat tidigare medie-aktiviteter som läsa, titta och lyssna. All relevant medieforskningen måste därför befinna sig i mediet.

Min poäng här är inte att vara inom-akademiskt kritisk, utan att påvisa hur den här typen av daterad medieforskning delvis ligger till grund för den nationella mediepolitiken. Så kan vi inte ha det. Studier av lokalmedia är ett exempel, där det ofta framstår som ett bekymmer när redaktioner läggs ned, trots att digitaliseringen ibland innebär långt mer dynamisk bevakning – och där det egentliga problemet framgent snarare handlar om den besvärliga relationen mellan lokalmedier och public service. Den vetenskapligt uppbackade diskussionen kring nyhetsundvikare och demokrati är ett annat exempel. Det löjliga är att den informationsskugga som många medieforskare så fruktar, är högst reell på ett annat plan eftersom stora delar av inlandet inte har nät. Det är verkligen något som staten kunde åtgärda genom att uppgradera landets digitala infrastruktur – att folk läser fel bör den lämna därhän.

Min förhoppning är att så sker – och glädjande nog har regeringens nyligen utsedda medieutredare Anette Nowak ett tydligt digitalt och regionalt fokus, inte minst som en effekt av åren som utgivare av Norran. Progressiva – och digitalt programmerade – förslag till nya mediepolitiska verktyg är förhoppningsvis att vänta.

Pelle Snickars är professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora vid Umeå universitet.

Läs också:

Kokhet mediedebatt

Mer läsning

Annons