Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Saga dold i språkets raster

BOK: Siba Shakib \"Samira och Samir\" Översättning: Ulla Ekblad-Forsgren (Natur & Kultur)

Annons
Högt uppe i bergen har de sina tält. Med de mäktiga topparna på bergskedjan Hindukush i bakgrunden lever de sitt nomadliv uppe på högplatån. Hon föder sitt barn stående på knä inne i tältet. Daria är lycklig att kunna skänka sin man, Kommendanten, en son. Kommendanten är en stolt man, en modig och respekterad hövding. Han är en stor krigare.
Barnet föds. Det är en dotter. Skammen är stor. Ingen i Kommendantens släkt har tidigare fått en dotter som förstfödd. Vad traditionen nu kräver av honom är att han dödar barnet för att skammen inte ska bli för stor. Men av någon anledning kan han inte.
Hans lösning blir en annan, högst ödesdiger. Dottern Samira blir sonen Samir. Han säger till de andra att hans förstfödda är en son. Därmed är Samiras öde beseglat. Hon kommer att leva som först pojke, sedan man. Den enda som oroar sig är Daria.
Sådan är upptakten till Siba Shakibs nya roman \"Samira och Samir\", den första hon skrivit sedan världssuccén med dokumentärromanen \"Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta\".
Samira uppfostras som en pojke. Hon blir snart den bästa ryttaren i lägret. Hon smälter samman med sin häst, de blir till ett.\" Häften man, hälften häst\", som de andra säger om henne. Men självfallet blir livet allt svårare för Samira när hon blir äldre. Hon känner sig utanför, rädd och minst sagt konstig. Men hon får också en unik inblick i både männens och kvinnornas världar. Hon inser att hon slipper leva mer eller mindre fängslad, enbart för att de andra tror att hon är man.
Krig, svält och umbärande drabbar familjen. Fadern dör och Samira måste ikläda sig rollen som familjeöverhuvud. Nu måste hon fullt ut vara den man hon inte är. När hennes bäste vän Blashir blir kär i henne uppstår nya komplikationer. När Blashir upptäcker att Samir är en kvinna börjar ett nytt kapitel i Samiras liv. Hon blir kvinna. Det är en roll hon inte trivs med och som hon beslutar sig för att ändra på.
Språket i \"Samira och Samir\" är starkt associativt, nästan drömskt. Stämningar och känslotillstånd avlöser varandra. Hur vackert och förledande Siba Shakibs språk än är så lägger det sig som en hindrande raster över handlingen. Det tenderar hela tiden till att utestänga i stället för att öka förståelsen. Och avståndet till realismen är romanens stora brist. Siba Shakibs stora kunskaper drunknar dessvärre i en drömsk jolmighet.

Mer läsning

Annons