Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sällsynt energi i Unges språk

BOK Mirja Unge: Motsols. Norstedts.

Annons
Redan med sin andra roman, \"Järnnätter\" (2000), befäste Mirja Unge sin
position som en av de mest intressanta och originella unga svenska
prosaisterna. Hon gjorde precis som i debuten, Katapultprisbelönta \"Det var
ur munnarna kom\" (1998), lite som hon ville med språket. Hon stack ut
ordentligt ut ordentligt i det litterära klimat som, framförallt inom
novellkonsten, präglades av konventionell minimalism och realism.

Unges prosa var allt annat än konventionell. Hon visade rentav prova på
språkförnyelse med sina träffsäkra nyord. Språklig originalitet är
visserligen inget självändamål, känns ofta krystad, men Unges helt igenom
trovärdig och kongenial med innehållet. Hennes hårda och grova berättarröst
tycks sprungen ur magen snarare än ur intellektet.

De två första romanerna fick kritikerna på fall. Förväntningarna är höga. Vi
som slukat de två första romanerna har väntat länge på den tredje. Unge har
turligt nog inte skrivit en \"Järnnätter II\", även om det går att dra
paralleller till nya \"Motsols\". Den språkliga originaliteten är fortfarande
hänförande utan att vara en ren upprepning. Nyorden lyser med sin frånvaro,
men Unge bryter ned och bygger upp språket så att det laddas med en sällsynt
energi. En jämförelse med Alejandro Leiva Wengers novellsamling \"Till vår
ära\" är inte helt fel.

I \"Järnnätter\" fick vi följa Bente, bevittna hur hon förvandlades till
alkoholiserad och förnedrad flickvän till ett synnerligen obehagligt
skinhead från att ha varit en styvnackad och fysikt uthållig lantbrukare. I
\"Motsols\" heter huvudpersonen Hanna. Hennes nedbrytningsprocess har redan
påbörjats när vi först möter henne; precis som Bente kommer hon från en
dysfunktionell familj.

Tillsamman med väninnan Thora reser hon till Filipinerna. De driver, precis
som så många andra svenska ungdomar, runt planlöst, tar in på hotell som
inte kan skryta med några stjärnor i guideböckerna. Men till skillnad från
de flesta andra back packers har de inget exemplar av Lonely Planet i
ryggsäckarna. De gör egentligen ingenting. De har inte rest till något. De
har rest från något; Bente lämnade på ett liknande vis landsbygden för
staden. Men så omkommer Thora i en drunkningsolycka och den redan lätt
förvirrade Hanna befinner sig i fritt fall.

När hon kommer hem bosätter hon sig hos sin lätt senildementa mormor. Av
begripliga skäl eftersom både hennes mor och två äldre systrar framstår som
riktigt slippriga typer. Unge är synnerligen skicklig på att antyda,
gestalta snarare än att fylla i bakgrunden. Läsaren får, tack och lov, göra
en stor del av arbetet själv. Helt klart har Hannas mor mycket svårt att
sätta gränser. Ofta uppträder hon direkt kränkande, man kan ana ett lätt
incestuöst förhållande och helt klart är att moderns och systrarnas flåsiga
fysiskhet är Hanna helst främmande.

Unge är en mästare på äckel. Hon är även mycket bra på svart humor. Modern
är ett motbjudande men underhållande New Age-monster, på en och samma gång
gränslös och puritansk. Man föreställer sig henne som en person som på
60-talet var hippie och renlärig marxist-leninist på 70-talet. Hannas mormor
är också ett riktigt original, men betydligt mer sympatisk. Hon gör små
pappersdockor med namn som Döden och Hitler hon är från Tyskland och lever
på grund av sin demens delvis i det förflutna.

\"Motsols\" handlar bland annat om konsekvenserna av att inte kunna eller
vilja minnas. Den handlar om viljan att bryta sig loss och tvånget att
stanna kvar. Det skildrar också trovärdigt ett krampaktigt
vänskapsförhållande med erotiska undertoner. \"Motsols\" vittnar om den
spännvidd och de njutningar god litteraturen kan bjuda på.

Mer läsning

Annons