Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samarbete är nyckeln till framgång

/
  • Ett nyckelord för Åsa Ulander är samarbete.
  • Barnen och de unga ligger Åsa Ulander särskilt varmt om hjärtat.

Hon är uppväxt som teaterdiggare och har inte somnat en kväll utan att läsa skönlitteratur. Som politiker gillar hon samarbete, tycker att det är jätteviktigt att barn och unga kommer in i kulturlivet och tror att vi måste anpassa de lokaler vi har i stället för att bygga nya hus.
Som ordförande i kultur- och fritidsnämnden är Åsa Ulander (S) ny frontperson för Sundsvalls kommuns kulturpolitik.

Annons

"Du är som potatis, man kan använda dig till mycket", har Peder Björk sagt om henne som politiker. Själv ville hon väldigt gärna bli använd som ordförande för kultur- och fritidsnämnden när frågan kom.

Hon har gått den långa politiska vägen via SSU; en som hon tycker oslagbar skolning i både ideologi och ledarskap. Hon har haft politiska uppdrag i snart 30 år, i Sundsvall i nämnderna för fastigheter, miljö, kultur och fritid samt arbetsmarknad, vuxenutbildning och integration, i kommunstyrelse och fullmäktige; under några år i Kramfors i bygg- och miljönämnden där.

Men hon kommer från Sundsvall ("Jag är en riktig Kubenunge, född och uppväxt på Kuben"). Kulturintresset sattes på plats i barndomen.

– Mamma hade abonnemang på teatern med en väninna och när hon inte kunde fick jag följa med. Där har jag hemmahörighet sedan dess.

– Jag lärde mig läsa höstterminen i ettan och i julklapp fick jag Alla vi barn i Bullerbyn. Jag läste den på kvällarna och sedan dess har jag inte lagt mig en kväll utan att läsa i alla fall tio-femton minuter. Skönlitteratur, inte studieböcker. Inte ens när hon pluggade till kemi - och biologilärare och skötte familjen ensam för att maken pluggade på annan ort, lade hon bort sin vana.

– Jag är aktiv, men att jag läser varje kväll, att det är min tid, blir en fantastisk avkoppling; där får jag bara vara och utvecklas.

Yrkesmässigt har hon varit med om en hel del. Hon utbildade sig till djurskötare men blev allergisk. Hon arbetade åt publik- och scenkonstfrämjarorganisationen Skådebanan, var ute på arbetsplatser och försökte dra med folk på teater och konstutställningar och få dem att läsa böcker. Hon har varit lärare och på 80-talet var hon vaktis på teatern i Sundsvall.

– Då sågs det inte med blida ögon att man var tjej. Vi förväntades inte kunna bära. Men jag var urstark som djurskötare; vi lastade ju ensilage varje dag med grep.

Men att kultur för henne varit avkopplande betyder inte att hon ser den som underhållning, eller som något som ska ge en quick fix åt sjukskrivna och bota dem tillbaka in i produktion.

– Jag blir upprörd när man pratar om kultur som underhållning, som en fritidssyssla. Kultur är samhällsutveckling; den hjälper oss utveckla demokratin, ifrågasätta makten. Det är bra om man har kul, men syftet är inte att roas utan att tänka och känna. Kultur ska finnas för sin egen skull. Vi ska inte ha den för att den är samhällsbyggande, men den blir det ändå.

Hon har, som många andra, hört människor avfärda kulturformer som konst, teater och klassisk musik med att de "inte förstår".

– Vad finns där att förstå? Man ska ju känna och uppleva, det är första steget. Som mattelärare mötte jag liknande fördomar, att matematik skulle vara något för vissa utvalda. Tycker man så har man stängt om sig. Vet man vad ett plus ett är kan man lära sig matte, säger hon.

Hon är bestämd på punkten att det kommersiella kulturutbudet är självgående; där ska inte kommunen betala för det gör andra. Kommunens uppgift är i stället att stödja det smalare. Och hon tycker att Sundsvall allmänt har ett gott kulturliv, ett vidsträckt sådant där proffs och amatörer samsas. Och det finns ett fantastiskt nätverk genom de 600-700 föreningarna som hon efter bästa förmåga vill hålla kontakt med.

– Föreningslivet växlar upp de pengar det får tio gånger. Det genererar 4000 årsarbeten; det är en lönesumma på en miljard jämfört med att kommunen stoppar in 100 miljoner kronor, varav 40 i diverse bidrag och 60 i subventionerade lokalkostnader. Vilken annan verksamhet fungerar så? Dessutom skapar föreningarna ett värde, ett bättre liv för många och inte minst de unga, säger hon.

Förre kulturministern Bengt Göransson har yttrat att en kulturpolitikers framgång i slutänden bestäms av hur mycket hen kan lugga finansministern på. Och visst är det så, på sätt och vis.

– Men jag tycker att vår kommunledning förstår kulturens betydelse och hur viktigt det är, till exempel för att förhindra utslagning. Ingen har tyckt att jag har för mycket pengar. Men givetvis skulle jag vilja ha mer, det vill alla.

Under 80- och 90-talet hade Sundsvall som mål att bygga upp sitt kulturliv för att krypa ur sin identitet som industristad och bli en kunskaps- och kulturdito. Ett så tydligt formulerat mål, eller en satsning som Umeås kulturhuvudstadsår eller ett stort kulturhusbygge, signalerar förstås starkt att här är en kommun som satsar på kultur.

Men någon storsatsning som till exempel ett jättebygge av nytt kulturhus lär vi knappast få se i Sundsvall inom de närmaste åren. Åsa Ulander ser smått plågad ut när lokaler kommer på tal.

– Alla vill träffa mig och klaga på sina lokaler. Det alla önskar sig är pengar, bättre lokaler och folk som vill engagera sig, säger hon.

– Men visst är lokalerna ett problem och vi kommer att se över hur vi bättre kan använda dem vi har. Skolor står till exempel tomma från fyra på eftermiddagen till åtta på morgonen, och där finns slöjdsalar, hemkunskapssalar, mötesrum och allt möjligt.

Samtidigt byggs nu teaterkvarteren om, visserligen efter att Arbetsmiljöverket legat på men i alla fall. Och, funderar hon vidare, om till exempel kammarorkestern skulle dela hus med kulturskolan och amatörorkestrar, eller Unga Magasinet med Domsaga och Ung Film - vad skulle då hända? Smarta ombyggnads- och samutnyttjandelösningar kan ge mervärden, inte minst där proffs är inblandade.

Samarbete är ett ord hon tycker om och hon skulle vilja få föreningarna att fundera över hur de kan samarbeta mer. Och viktigast, för henne, är att barn och unga får en stark kulturell grund. Hon skulle till exempel vilja förlägga kultur- och idrottsverksamhet i bostadsområdena för att fånga upp barnen från familjer som inte har resurser att ta sig in till stan.

Andra konkreta mål är att besöka föreningarna - det finns många som vill träffa henne - och att ta del av konsert- och utställningsutbudet. Hon ser fram emot renoveringen av Kulturmagasinet, den nya bokbuss som ska rulla mer än den gamla och även kunna hysa en barnteaterföreställning, en föreläsning eller en bokcirkel. Samt kulturplanen som ska formuleras.

– Den tar vi itu med nästa år. Man kan göra den snabbt om man bara vill att där ska stå floskler, men vi vill har mer kött på benen. Den är bra att ha inte minst i argumentation om pengar, säger hon.

Just kulturaktiviteter förenar på ett unikt sätt killar och tjejer, gamla och unga, fattiga och rika - på samma villkor. Det är kanske delvis därför de är så givande att ägna sig åt, menar hon.

– Alla städer och regioner man vill besöka har ett rikt kulturliv. Och om jag flyttar till en ort kollar jag inte om det finns en vårdcentral, utan om där finns ett rikt kulturliv, säger Åsa Ulander.

Mer läsning

Annons