Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samlandet som drift och skön konst

TIDSKRIFT
Res Publica (nr. 65)

Annons
Jag samlar på whiskyförpackningar. När jag köpt hem någon ny single malt-label har jag förtvivlat svårt att göra mig av med det oftast vackra cylindriska fodralet eller kartongen. Det handlar gudskelov inte om någon lust att ställa ut kollektionen till allmän beskådan i hemmet; tvärtom lagras samlingen i någon mörk skrubb i köket, utom synhåll för såväl besökare som mig själv. Men poängen är att jag inte kan slänga dessa emballage, och därmed sällar jag mig till de 75 % av världens befolkning som enligt en amerikansk studie samlar på någonting. Låter alltså som en allmänmänsklig drift, även om vissa berömdheter odlat sin samlarmani till en skön konst (som Ernst Jüngers fjärilar), eller till ren fetischism (som Thomas Bernhards enorma skosamling).
Samlandet kräver emellertid ingen bestämd avsikt, menar den tyske filosofiprofessorn Manfred Sommer i en text om samlandets grundläggande teori och praktik, "utan bara verksamma krafter och gynnsamma omständigheter". Om detta står att läsa i Res Publicas senaste nummer (65), som erbjuder några stimulerande tjuvtittar in i samlandets kuriosakabinett. Men att alla former av samlande inte faller under det oskyldiga och ocensurerade blir man varse i David Gaimsters text om det slutna rum
(Secretum) på British Museum, som sedan 1865 placerat erotiskt laddade föremål (gravyrer, teckningar, skulpturer, vaser, vaxfallosar,
kyskhetsbälten) i det hemliga gemaket.
Från den viktorianska puritanismen till det systematiska naturstudiets insamlande funktioner är steget långt, och Ernst Jünger skriver i sin text "Subtile Jagde" bland annat om hur "mångfalden blir suveränt bemästrad" i Linnés klassificeringssystem, men också om hur denna tro på arternas konstans krossats av Darwins idéer om naturens latenta rörelse i tiden. Nej, det konstanta och transhistoriska står inte längre att söka i naturen, utan snarare i kulturen och i böckernas värld, och här befinner sig bibliofilen på ständigt säker mark. För honom eller henne är det lättare att "innesluta det enskilda föremålet i en trollkrets, inom vilken det stelnar", som Walter Benjamin skriver apropå sitt eget passionerade boksamlande. Han talar här initierat om auktionsordningar, årtal, format och inbindningar, men tillägger att det finaste sättet att skaffa sig böcker på förstås är att skriva dem själv. På samma sätt är det med mig och min whisky: jag inte bara samlar på skyddsfodralen, utan dricker småningom också upp innehållet i flaskorna.


Mer läsning

Annons