Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sårets kulturella mening

Annons
Carl-Johan Malmberg
Sår. I myt, kult, bild och dikt
Wahlström & Widstrand

Carl-Johan Malmberg tar gärna fasta på den produktiva antagonismen olika konstnärer emellan. Författare som skriver mot andra författare, målare som målar mot andra målare. Och hur de i sina ansträngningar att överträffa varandra bidrar till konstens förnyelse.
Det kan, som i essäsamlingen Sällskap från 2001, handla om Carl Larsson och August Strindberg, hur de tog strid med varandras ideal och livshållning och sporrade varandra att hela tiden gå steget längre i skön - respektive svartmålning av tillvaron.
Eller så kan det, som i den nya essäboken Sår, handla om barockens ärkerivaler Caravaggio och Annibale Carracci, som båda - som ett slags tävling - fick i uppdrag att smycka Cerasikapellet i Rom: hur det nästan överdrivet sötaktiga i Caraccis altartavla vänds till sin nästan överdrivet mörka motsats i Caravaggios flankerande målningar av Paulus omvändelse och Petrus korsfästelse. Eller om hur Oscar Wilde med sin glättiga attityd till livet provocerade fram några av allvarsmannen Vilhelm Ekelunds fränaste aforismer.
Men även om Malmberg ofta anlägger ett konfliktperspektiv och så att säga spelar ut olika konstnärer mot varandra, så gör det honom för den skull inte blind för likheterna, den gemensamma strävan som är den goda konsten.
I hans egen kontrapunktiska essäkonst framträder konsthistoriens rivaler alltid som olika stämmor i samma kör. Det ger texterna en dialektisk spänning och associativ rörelsefrihet samtidigt som det på ett åskådligt sätt klargör motsättningarna i de konstnärliga idéernas historia. Att läsa Carl-Johan Malmberg är alltid ett bildande nöje.
Den nya, uppslagsrika och rikligt illustrerade boken handlar alltså om sår, sår i alla dess former, såret som metafor och dess betydelse för den västerländska föreställningsvärlden, från Jesu lidande till Freuds traumateori.
Sapfo, Caravaggio, Oscar Wilde, Gustav Mahler, Carl Larsson och Wilhelm Ekelund ägnas alla var sitt intressant och tankeväckande kapitel i synnerhet fascinerar Malmbergs tanke att Edvard Munchs Skriet skulle vara direkt inspirerad av idyllikern Carl Larssons kanske ändå inte så idylliska målningar.
Allra bäst är Malmberg när han höjer blicken från det enskilda verket och låter tanken ströva fritt över konstens alla områden och epoker. Som i det inledande sårkollage som tecknar en sårets kulthurhistoria från antikens heroiska krigarkultur, Amors pilar och den kristna sårkulten, över Goethe - en föregångare till Freud i så måtto att han såg det själsliga såret som någonting livsavgörande som måste tillerkännas sin betydelse för att kunna läkas - fram till Hans-Jürgen Syberberg och Anselm Kiefer: två moderna tyska konstnärer som båda gestaltat nazismen och hela samtidshistorien som ett kollektivt trauma, och uppgörelsen med det förflutna som en nödvändig läkeprocess.

Mer läsning

Annons