Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Segling som den yttersta friheten

/

Hos författaren Björn Larsson är sjölivet tillvarons essens. Fredrik Borneskans hissar segel för en underskattad författare.

Annons

I en vik långt ute i skärgården, bara några distansminuter från öppet hav, har jag min segelbåt.

Den är, av många skäl, svår att leva utan och jag tror att det här är något många som äger en båt med mast och segel känner igen. Några platser längre bort på bryggan ligger för övrigt en blänkande 30-fotare med namnet Escape. Jag skulle själv knappast valt det men uppskattar det, för att det säger en hel del om seglingen som flykt från landlivets inbillade måsten, om seglingen som ventil och väg mot ett friare liv.

Just begreppet frihet är något jag funderat över då jag läst Björn Larssons böcker. I dem framstår ofta segling och sjöliv som nödvändigt, eller rent av som livets essens och kärna. Larsson är i min mening en underskattad författare. I alla fall i Sverige, i många länder utomlands (inte minst i Frankrike och Italien) har han däremot skördat stora framgångar. Framgångar som jag läst att han inte bryr sig särskilt mycket om, och jag är ganska säker på att detta också handlar om författarens egen längtan efter och förhållning till begreppet frihet.

Den som, liksom flera av Larssons romankaraktärer, någon gång vänt sig om och betraktat det slingrande kölvattnet i en segelbåt, har säkert upptäckt hur det just där vi varit virvlar och far. Låter vi däremot blicken färdas längre akterut, där vi befann oss för en stund sedan, flyter vattnet redan lugnare, för att ytterligare en bit bort i vår färdvägs förflutna återgå till en form som om vi aldrig varit där.

Man skulle kunna läsa denna, för en seglare högst vardagliga, bild som en påminnelse om vår egen dödlighet, en slags kölvattnets Memento mori. Sådana här livserfarenheter och livsvisdomar finns det gott om i Larssons romaner, inte minst i "Den keltiska ringen" och i "Long John Silver", som utgör en fri fortsättning på Robert Louis Stevensons klassiska "Skattkammarön". Seglingen och livet till havs framstår ofta som en hård skola i livskunskap.

I "Den keltiska ringen" heter huvudpersonen Ulf och bor på en segelbåt i Dragör. Redan detta att han bor på en båt i Danmark fast han arbetar i Sverige har gjort honom suspekt i myndigheternas ögon, till en gränsgångare som inte passar i byråkratins fyrkantiga pappersvärld. Ulf hatar stämpelklockans slaveri och har svårt för det inrutade livet i land. Som en tyst revolt har han sparat ihop pengar för en långsegling. Men landlivets tentakler är långa och tiden för avfärd skjuts på framtiden, tills han av slump stöter på den hårdföre lotsen MacDuff. Precis som namnet antyder har denne rötterna i Skottland och visar sig så småningom värna strängt om både sin egen frihet och om det keltiska arvet. Att det finns något mörkt i botten på MacDuffs karga frihetslängtan framkommer snart. Om inte förr då en vettskrämd seglare vid namn Pekka anländer till Dragör, inte långt efter det att Macduff varit där och frågat efter honom.

Tillsammans med vännen Torben, som är en slags frihetstörstande levnadskonstnär, får Ulf nu anledning att kasta loss mot Skottland, trots att det är mitt i vintern och en Nordsjösegling vid den tiden på året är långt ifrån riskfri. De två försöker ta reda på vad som egentligen hänt Pekka, och hur hans nyfikenhet på vad den keltiska ringen är hänger ihop med Macduffs oresonliga vrede.

Ulf, Torben och Macduff drivs alltså alla tre av frihetslängtan. Ulf och Macduff talar samma språk när de beskriver skönheten i en gryning till havs, värd att riskera livet för att få beskåda. Estetiska upplevelser, och förmåga att föreställa sig ett annat liv än det man lever, framstår som en förutsättning både för friheten och för viljan att söka den. Men Macduffs frihetslängtan handlar om något mer än vad den gör för Ulf och Torben, om frihet för ett folk, om att hitta hem till sina rötter, om rättvisa och om att ta tillbaka det som någon annan en gång tagit. Tillsammans med sina beväpnade vänner kämpar han, visar det sig, för de keltiska folkens frihet. En fråga som nu, mer än tjugo år efter att romanen släpptes, på sätt och vis fått förnyad aktualitet genom folkomröstningen i Skottland om självständighet från Storbritannien.

Trots Macduffs filosofiskt färgade livsvisdomar tycks han – och än mer hans vänner – ha glömt att friheten är ett socialt samspel, där vår egen frihet måste sluta där någon annans börjar. Ulf och Torbens nyfikenhet och sökande efter frihet kolliderar med den väpnade kamp som förs av några av anhängarna till den keltiska ringen. Att vapen i längden inte kan vara något som gynnar frihet i en vidare mening framgår, liksom att den frihet som tas på andras bekostnad till sist straffar sig.

Allt detta är resonemang som återkommer, om än i helt andra former, i romanen "Long John Silver". Den som för ordet här är den gamle, ärrade och enbente piraten med samma namn som boken. Året är 1742 och han befinner sig vid Ranters Bay på Madagaskar, summerar det liv som lett honom dit han sitter och minns människor varav de flesta nu är döda. Även här handlar det om att dela med sig av livsvisdomar, inte sällan vunna ute på haven.

Liksom Ulf har Silver inte mycket till övers för landlivet, inte heller uppskattar han dess förmenta rättvisa där både jurister och präster hänsynslöst tar sig fram med något de kallar Sanning, men som i praktiken är motsatsen.

Det sjörövarliv Silver levt kännetecknas av en både pragmatisk- och idealistisk moral. Den handlar om att värna sin frihet i en tid där orättvisa och svårighet att överleva präglar livet i land för den som inte fötts med silversked i mungipan. Fantasin handlar här inte om någon lyx eller att äga förmågan att föreställa sig en annan värld, det handlar om att värna sin frihet på ett högst konkret vis, att ha ett munläder vigt nog för att kunna prata sig ur knipor av olika slag. Insatsen handlar om liv eller död, att undvika galgen eller ett liv som slav eller fånge.

Språklig talang, liksom viljan att tänka själv snarare än att göra som alla andra, är här alltså medel för att försvara sin egen frihet och sitt eget liv. Silver lär sig redan som ung då han möter kapten Barlow, med valkiga händer märkta av sol och tågvirke, hur en sjöman känns igen iland samt hur illa han behandlas. Trots andras hån bär Silver därför alltid handskar som gör att hans händer förblir lika mjuka ”som insidan på en kvinnas lår”. Något som räddar honom från samhällets domar och flottans hänsynslösa jakt på människor de låtsas är ”desertörer”.

Silver lever efter devisen att ett liv utan frihet inte är något riktigt liv. Men att friheten inte enbart får handla om en själv är han högst medveten om. Inte för inte köper han så småningom loss slavarna som tillhör folket sakalava. Dessutom är Dolores, den fru han tar sig, en före detta slavinna. Silver har ett pragmatiskt förhållningssätt till både pengar och makt – de är bara intressanta i relation till friheten och i den förmåga de kan gynna den. Av hans ord och handlingar framgår att han grundligt funderat igenom mer filosofiska aspekter av frihetsbegreppet.

Mot slutet av den essäistiska ”Min frihet”, där Björn Larsson berättar om sitt eget liv, finns ett kapitel som heter ”Frihet på tio lektioner – en bruksanvisning”. Här återfinns flera av de teorier som finns gestaltade i "Den keltiska ringen" och i "Long John Silver". Bland annat just att den frihet som vinns på andras bekostnad sannolikt kommer att förloras senare och att det krävs fantasi för att vara fri.

Björn Larssons frihetsbegrepp, som först tycks handla om frihet från ett inrutat eller orättvist liv i land, visar sig vid en närmare anblick även handla om något som verkar besläktat med de mänskliga rättigheterna: Varje individ har rätt att leva, tänka, tro och uttrycka sig fritt. Ingen har rätt att kuva någon annan till slav.

Men där de mänskliga rättigheterna tar sin utgångspunkt i människans okränkbara värde och frihet går Larsson ett steg längre. Han tar inte friheten för given utan funderar över vad den egentligen innebär och hur man når den. Människan föds, som Larsson ser det, inte fri. Hon måste arbeta för att bli det. Hon ska heller inte tro att det en gång för alla är möjligt att uppnå frihet. Snarare än en rättighet, är friheten något vi ständigt måste arbeta för, lika ihärdigt som Sisyfos med stenen. Friheten handlar om att använda sin fria vilja, sin empati, sin självmedvetenhet, sin förmåga att urskilja var gränserna går mellan våra egna rättigheter och andras, att göra bruk av fantasi och att våga ta ansvar när något uppenbart är fel.

Förmodligen går det att läsa och fundera sig fram till de här livsinsikterna. Men det går också – det är jag säker på – att segla sig till dem. Oavsett om vi vänder oss om efter ett slingrande kölvatten, eller vänder blicken ut mot en horisont med hamnar dit vi kommer anlända förvandlade från välbekanta bofasta till nomadlika främlingar, finns en påminnelse om att våra roller i det här livet kan växla lika snabbt som väder och vind, att man gör klokt i att behålla både ödmjukhet och en blick som är klar nog för att urskilja om den röda molnkanten skvallrar om en morgondag med lugna vindar eller om den rent av är varningstecken på ett annalkande oväder. Att ha fantasi nog för att inse det, och huvud nog för att dra slutsatser av det, är en god förutsättning för frihet. Vår egen och andras.

Mer läsning

Annons