Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Shakespeare-boklåda

Annons
Shakespeare upphör som bekant aldrig att fascinera eftervärlden. Handlar det inte om nya avslöjanden rörande hans verkliga identitet vilket sker med tillförlitlig periodicitet presenteras strida strömmar av än fängslande och stimulerande, än stolliga och huvudlösa dekonstruktioner av hans verk. Någonstans mellan dessa signalement får man nog placera Clare Asquiths intrikata (men inte helt orimliga) Shadowplay. The Hidden Beliefs and Coded Politics of William Shakespeare" (New York: Public affairs).
Asquith driver här tesen att Shakespeare skrev sina pjäser som kodade historier om den engelska reformationen och den påföljande förföljelsen av katoliker, men framför allt att den samtida teaterpubliken var helt införstådd med dessa dolda budskap. Studien utgör så en serie "bevis" för det radikala påståendet, bland annat genom att hänvisa till de olika Shakespearska dramafigurerna, som antingen skall representera protestantismen ("det själlösa, merkantila England") eller katolicismen ("den andlighet som saknats sedan reformationen"). Andra tolkningar är mer svårsmälta, som att Clotens huvudlösa lik i dramat Cymbeline "symboliserar en kyrka utan auktoritet". Men för den som ändå vill tränga in i argumenten, ett efter ett, kan i slutet av boken ta del av ett fullödigt appendix över samtliga anförda exempel.
Men som så ofta är fallet med den här typen av riktade Shakespeareläsningar, är Asquiths antaganden och åberopade "koder" snarare pålagda och tendentiöst styrda än utkristalliserade ur de befintliga pjäserna. Och som vanligt är det Shakespeare själv som avgår med segern, i det att han fortsätter gäcka och berika eftervärlden genom att helt enkelt låta texterna stå där som tecken för alla. Så anger han, med Harold Blooms ord, "litteraturens mätskala och dess gränser". Med eller utan konspiratoriska chiffer.

Mer läsning

Annons