Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sibelius gav känslorna fritt spelrum - i dagboken

/

BOK
Jean Sibelius: Dagbok 1909-1944. Utgiven av Fabian Dahlström och Svenska Litteratursällskapet i Finland 2005/Atlantis förlag 2006.

Annons
Sibelius såg de vilda svanorna flyga över sitt älskade Ainola. Han gladde sig över att inandas samma luft som fåglarna.

Den dagbok som äntligen har utgivits visar med en kvardröjande gåtfullhet hur olika skikt i Sibelius psyke omformade upplevelser, iakttagelser, känslostormar till toner, mäktiga toner. Han visste tidigt att hans musikaliska förmåga skulle leda till någonting stort.

Jean Sibelius förunnades ett långt liv (1865-1957). Allt serverades inte på en silverbricka. Sibelius genomlevde både stora framgångar och djupa kriser innan han nådde sitt världsrykte. Den engelska dirigenten Simon Rattle har i våra dagar gett uttryck för den universella uppskattningen av Sibelius musik "om en enda droppe rör din hud, så bränner den sin väg ända till benet".

När det gäller Sibelius livsverk är varje ton, varje streck, varje ord som han yttrat viktigt för en nations liv som Finland. Motsvarande gäller för Strindbergs samlade verk i Sverige. Det blir en omistlig del av en nations identitet och som i Finlands fall, ofta hotad, alltid försvarad. Nu föreligger den dagbok som Sibelius förde åren 1909-1944 i tryckt form, redigerad och kommenterad av musikprofessor Fabian Dahlström och utgiven och finansierad av Svenska Litteratursällskapet i Finland. I Sverige kommer dagboken ut på Atlantis förlag i januari 2006.

I Finland var utgivningen stilenligt förlagd till den 8 december 2005 på 140-årsdagen av Jean Sibelius födelse. Det blev också allmän flaggdag.

Dagboken ger oss många inblickar i Sibelius vardagsliv, hans vånda över ekonomiska svårigheter, hans ruelse över oförstående kritik, vänners svek som han ibland överdrev. Men det berättar också om hans stora resor och dirigentuppdrag till alla nordiska länder, England, där han tidigt fick uppmärksamhet och till USA. Då han återvänder från en triumfartad framgång på den amerikanska kontinenten fruktar han att oceanångaren skall gå Titanics öde till mötes.

I bakgrunden kan vi erfara de omvälvande världshändelser som ibland kanske omedvetet påverkade hans liv. Under första världskriget avstängdes han från sin tyska musikförläggare Breitkopf&Härtel. Modernismens genombrott under mellankrigstiden på kontinenten ger ett nytt perspektiv på hans senare universella symfoniers uppkomst. Det är långt ifrån utrett hur idéer och tidsandan påverkade Sibelius.

Han debatterar genom dagboken med sig själv om det nya i tiden. 1911 förklarar han att Schönbergs teorier intresserar honom. Den österrikiska tonsättarens harmonilära hade utgivits men hans tolvtonsteknik var inte genomförd. Då han tre år senare hör Schönbergs musik i Berlin skriver Sibelius "att något stort banar sig fram är säkert huru få är ej därtill skapade att föra fram detta" (27.1 1914). Efter att ha hört Mahlers V och Schönbergs Kammarsymfoni förfäras han av "öronpinan" men tillägger: "Någonting stort därbakom. Men icke är det Schönberg som fullbordar det" (4.2. 1914). Fem dagar senare finner han att Schönbergs nya kvartett (op.10) gav honom mycket att tänka på. "Han intresserar mig oerhört". Han har samtidigt fått veta att Daily News kallat honom, Sibelius för "folklorist" "Herre Gud! Allt ännu" (9.2 1914)

Det finns ingen nationell självhävdelse i dagböckerna, i stället är Sibelius egocentrisk med patos i livet. Genom hans förmedling strömmar fram tidsbilder, som annars hade gått förlorade. Vänskapen med Wilhelm Stenhammar blir bestående. Stenhammar föreslår att Sibelius skall stanna i Göteborg och dirigera när han vill och behagade! Emil Sjögren sade rent ut att Sibelius är en stor intelligens, men ej mera! Sibelius ville ha både sällskap och ensamhet. Ibland känner han att borde lämna för alltid "sällskapliga plikter". Tillägger profetiskt "Du blir väl småningom den öfverlägsne".

Musikprofessor Fabian Dahlström har gjort ett imponerande arbete med redigeringen av dagböckerna. Han har skrivit utförliga kommentarer till anteckningarna, vilket gör det möjligt för oss att följa delar av musiklivet både i Finland, Sverige, England, Tyskland, USA där Sibelius har rört sig eller hans musik har spelats. Dahlström har tidigare utgett den grundläggande kommenterande förteckningen över Sibelius verk på tyska.

Sibelius påbörjade dagboken i London i februari 1909. Den tredje anteckningen i dagboken den 27 februari omtalar att han sammanträffat med Debussy. "Intressant. Complimenter. Den mörka skuggan "affärer".

Fabian Dahlström ger oss en utförlig bakgrund till den kortfattade notisen. Det var Sibelius tredje resa till England, där han dirigerade En saga och Finlandia i Queen´s Hall och Valse triste och Vårsång i Cheltenham. Mötet med Claude Debussy blev det enda dem emellan. Sibelius sökte upp honom i artistrummet efter dennes konsert.

Den ekonomiska situationen plågar Sibelius trots att han i april hinner både till Paris och Berlin. "Fyra par barnaögon och en hustrus...se på mig. Hvad har jag då gjort. Endast komponerat bra. Måste följaktligen lida".

Svängningarna i sitt humör beskriver Sibelius som om han befann sig antingen på Himalaya eller i Hades. I själva verket reste han till Koli samma höst i sällskap med svågern, konstnären Eero Järnefelt. "Ett av de största intryck i mitt lif". Koli är ett naturskönt område i östra Finland som blev en symbol för det karelska landskapet. Det influerade tonsättaren i 4:e symfonin.

Anteckningar om kompositionsarbetet är få och knappast djuplodande, men ändå intressanta som då han i juli 1911 antecknar "Åska i luften. Kvalmigt och tungt. Men musik i själen". Sibelius fäster stor vikt vid vad kritikerna skriver, hur mycket eller litet han får i honorar. Han misstänker intriger på olika håll men medger att han ibland misstar sig. Han grämer sig över att en tidning i Sverige (Dagens Nyheter) tiger ihjäl honom och hurrar för Toivo Kuula och Selim Palmgren. Nyheten om Strindbergs död uppskakar honom.

Kompositören och kritikern Leo Funtek vill det året instrumentera "mina klaversaker" men får back. Senare uttalar han sig uppskattande om Funtek, en god musiker när han hade hört honom dirigera första symfonin. Funtek blir följande år 1912 inbjuden till Villa Ainola. "Funtek håller styft på Sinfoni IV".

Samtidens inställning till fjärde symfonin fyller Sibelius med vanmakt. "Hur oändligt i "skymundan" är jag ej som konstnär. Rentaf glömd. Och nu denna min IVde sinfoni (op.63). Den är nog för subtil och tragisk för vår snöda värld".

Livet på villa Ainola där familjen och småningom 5 döttrar bor 3 mil utanför Helsingfors återkommer i flere anteckningar. Han beklagar att Aino måste lida av deras ekonomiska bekymmer. Barnens uppväxt och studiegång noteras. Kokerskan Helmi får uppskattande men också någon sur kommentar. Hon åker in till stan för att hämta medicin och cigarrer, hon ligger i spanska sjukan "få se om jag skall gå fri". Han hittar inte mat i skafferiet om natten då han arbetar, en gång bara en bit rättika och ättikssvampar. "Men hon har aldrig tagit hänsyn till mig". Vilken kommentar med tanke på att Helmi arbetade i 60 år på Ainola!

Oroligheterna under inbördeskriget 1918 drabbade också Sibelius familj på Ainola. Rödgardister gjorde husrannsakan två gånger i februari och letade efter mat och vapen. Det var hotfulla situationer som lätt kunde urarta. Summariska avrättningar förekom. "En hop banditer beväpnade till tänderna och jag en nervös komponist utan vapen...nog är det en underbar naivité att dessa tider smida på symfonier". I mars fördes Sibelius familj i säkerhet till hans bror Christian som var läkare på ett sjukhus i Helsingfors.

Inbördeskriget tog slut i maj 1918 då den vita sidan tog sin hämnd på de röda. Innan stridshandlingarna är över oroar sig Sibelius för att bli mördad, "de röda bär på hämd, skall denna brand någonsin släckas"?

Komponerandet fortsätter trots tidens järtecken. "Ville fördjupa mig i sinfonierna V och VI (op. 82, 104) men blir alltid afbruten av småkomponerandet för mitt uppehälle".

"Tystnaden på Ainola" inleddes i slutet av 1920-talet. Så småningom insåg samtiden att de stora verken var slutkomponerade för Sibelius. Väntan på 8:e symfonin sysselsatte emellertid musikvärlden i åratal. Visst var den i vardande. "Skriver på min 8de symfoni och är endast ungdom" (18.12 1931) Mer än så får vi inte genom dagboken veta om en av de stora gåtorna i Sibelius liv. Han anses ha använt noterna för att tända brasan på 1940-talet.

Dagboksanteckningarna är få under 1930- och 40-talen. Sibelius framträdde offentligt för sista gången på sin 70-årsdag 1935, men noterar det inte i dagboken. Det var enastående hyllningar runt om i världen. Thomas Beacham dirigerade hans musik i London, Serge Koussevitzky i Boston och Arturo Toscanini i Wien. Inte en rad i dagboken.

Men däremot tar han klart avstånd ifrån den tyska politiken men nämner ingen potentat vid namn. "Detta primitiva tänkesätt antisemtism etc kan jag ej mera vid mina år godtaga. Min bildning och kultur passar ej i dessa tider, men så tillägger han, detta är förunderligt illa formulerat".

Jean Sibelius blev småningom trött på alla utomståendes tolkningar av hans musik. Fabian Dahlström avslutar dagboken med betraktelser som Sibelius skrev i en odaterad anteckningsbok 1945/1946. Den sista anteckningen lyder:

"Inspiration har jag ej fått av någon jordisk varelse. Det framgår av mina symfonier".





Mer läsning

Annons