Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sibelius med självklar originalitet

MUSIK
Stadshussalongen: Sundsvalls Kammarorkester; Christopher Warren-Green, dirigent; Pekka Kuusisto, violin.

Annons
Till torsdagens konsert i Stadshussalongen hade man, glädjande nog,
funnit en solist. En av de intressantare jag hört på länge i Sundsvall.
Som sällskap till Sibelius violinkonsert hade man valt två mer sällan
spelade tonsättare, Max Reger och Ralph Vaughan Williams. De är också
två mycket olika tonsättare, temperamentsmässigt såväl som harmoniskt.
Även om Sibelius violinkonsert får sägas tillhöra standardrepertoaren
för instrumentet fanns det mycket lite som var hemtamt i Pekka Kuusistos
framförande. Här fick det fullödigt romantiska stå tillbaka för ett
slankare spelsätt. Tolkningen var ovanligt fri, med idel rubateringar.
Samtidigt fanns här en osviklig känsla för musikens linjer och puls,
vilken är nödvändigt för en fungerande tolkning. Pekka Kuusistos klang
var inte stor, men alltid varierad. Den bar mycket väl ut i salen och
det högsta registret klingade med imponerande klarhet och precision.
Sammantaget gav den rytmiska friheten och den snabba attacken en mycket
spännande syn på verket; en karaktär som stundtals förde tankarna till
Prokofjev. Särskilt passade detta i finalsatsen, som med solistens
tänjande frasering och pådrivande kraft blev slående effektiv. Den
långsamma satsen var ovanligt nog både starkt och smidigt hållen; det
meditativa fick stå tillbaka för friskare nypor. Om jag någon gång
saknade ett mer romantiskt, främst ett varmare uttryck var det här.
Tillsammans med en av orkesterns kontrabasister spelade Pekka Kuusisto
ett extranummer. Utan att kunna identifiera musiken klingade det i mina
öron folkton och nordiskt. Den gavs, inte oväntat, en improvisatorisk,
närmast jazzinfluerad hållning.
Kammarorkestern, som förut också spelat Sibelius femte symfoni, bjöd ett
särskilt fint understöd. Christopher Warren-Green, violinist som också
han är, beledsagade sin solist på ett följsamt vis, samtidigt som han
manade fram en mycket kraftfull och samtidigt behaglig klang.
I Vaughan Williams femte symfoni i D-dur formades den rapsodiska och
väna musiken till en helhet, med tydliga fraser. Här samsades det
finspunna och intima med de storväxta och dramatiska, på ett naturligt
vis. Behagligt var det att lyssna till. Förutom Christopher Warren-Greens
överblick och känsla för tonspråket, tilltalade framförandet med
pregnanta instrumentinsatser. Särskilt blåsinstrumenten ljöd väl.
Kvällens uvertyr blev dock inte lika övertygande som de övriga inslagen.
Max Regers Symfonisats i d-moll, spelades på ett udda, hetsigt vis,
närmast som en finalsats i en Haydnsymfoni. Ett sådant angrepp gör sig
inte riktigt i den här musiken. Tonsättarens förhållandevis täta textur
och rika harmonik gavs liten möjlighet att frodas.
Regertolkningen till trots, detta var en ovanligt fin konsertstund. Den
lockade också många, den obekväma torsdagen till trots.

Mer läsning

Annons