Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sicilien: Med Eyvind Johnson i Syrakusa

/
  • I det här gamla stenbrottet kastade sig de olyckliga ner i Molnen över Metapontion men Eyvind Johnson draperar i romanen de kala bergssidorna med grönska.

Sicilien (2:2)

Annons
På Arkimedes torg i Syrakusa badar ett par hästar i fontänen. Ja, de är ju sjöhästar och de tyglas av vackra ynglingar i brons. Och där, på ett av torgets kaféer, satt Klemens Decorbie, en svensk intellektuell med svåra erfarenheter från kriget och lägren i Europa. Då är vi i slutet av Eyvind Johnsons roman Molnen över Metapontion.
Klemens dricker just två koppar cappuccino och äter ett par goda bullar, \"en syrakusabagares nattliga bragd\". Våra egna smakar lite för mycket citron. Men kaffet är utmärkt.
Sedan åker Klemens häst och vagn till den antika teatern. En sådan droska rullar just förbi. Hästen bär röd plym. Men vi tar vår trogna hyrbil till arenan, vi vill följa romanens upplösning på plats.
Nu är han framme och kliver runt bland de gamla bänkarna. Överst i sluttningen ligger en källa där han stannar till. Det gör vi också. Vattnet forsar fram ur berget och samlas upp i en bassäng. Vi hör just inte historiens vingslag, det är för mycket guideprat för det, för mycket folk, skratt, rop, för många kameror. Man kan inte ta två steg utan att kliva in i någons bilder.
Decorbie jagar Claire, en kvinna som han träffade under kriget i ett fångläger och som han oväntat möter på sin italienska resa. Nu lever hon ihop med en lägervakt, en av bödlarna från kriget. Är ett sådant samliv mellan bödel och offer verkligen möjligt? Det är en av de tankar Johnson vill pröva. Han upptäcker att det är omöjligt. De två ska snart kasta sig ner i ett stenbrott.
Vi står på arenan i en vass flod av ljus, ett gnistrande flöde. Det är solrök över hela dalen och en sorts skarpt, vitt slagljus från havet.
Decorbie stod här, framför källan, när han plötsligt såg dem, Claire och mannen från lägret. Mitt emot ligger en trappa. Den var avspärrad då och det är den faktiskt nu också. Men Decorbie tog sig över en grind och sprang vidare uppåt, man anar en gångväg där.
Vi följer efter en bit men vågar inte forcera den stängda grinden. Han lubbade vidare uppför sluttningen men förlorade dem ur sikte.
Nu förlorar vi själva Decorbie ur sikte.
Då går vi ner i Paradiset. Det är namnet på ett stenbrott bakom arenan som förvandlats till park. Där hölls på sin tid de grekiska fångarna inspärrade. Nu finns bara ett par stora pelare kvar. Syrakusa är jordbävningsområde och det stora taket har fallit in.
Vi går in i tyrannen Dionysios öra, en stor grotta. Akustiken är fantastisk. Man har tänkt sig att Dionysios själv stod vid överdelens tratt och lyssnade på fångarnas prat om krig och flyktvägar och hörde allt. Vi står i själva hörselgången, den är väl tio meter bred och trettio meter hög. Grottan är huggen av människor, man kan känna spåren av mejslar och järn i berget. Folk börjar sjunga och vissla som fåglar. Ekot är enormt.
Just denna grotta besökte inte Decorbie, men säkert Johnson. Här fick de sju tusen fångarna \"förmånen att gräva in sig, gräva ner sig allt djupare i kalkklippan, och de kunde ända in i sista utmattningsstunden bevara hoppet: att kunna gräva sig ut en och en, sjunga sig ut, dikta sig ut, skandera sig ut, lyftas ut på diktares vingar eller advokatiskt, med smicker och kryperi, lura sig upp och ut\", skriver han, alltid lika sirligt ironisk och mångtydig.
Påföljande dag läser Decorbie i en tidning att Claire och mannen från lägret dött i stenbrottet. \"Rubrikerna skrek in i hans huvud så att det nästan sprack... Turister och syrakusaner strövade kring där nere och njöt av växtligheten när de ännu inte livlösa kropparna slängdes eller slängde sig ner igenom grönskan först mannen, strax därefter kvinnan.\"
Var kan det ha varit?
Svårt att säga. Utanför Dionysios öra är det visserligen tvärbrant. Men där finns ingen grönska. Vi kliver runt bland kullvälta pelare och spanar utmed bergssidorna för att få syn på den våldsamma växtlighet som det olyckliga paret föll igenom, \"den tjocka, mjuka, farliga grönska som vällde ut över\" kanten, en \"macchia som svävade i luften och sträcktes över klyftorna som gungande hängbroar\". Johnson har strax innan, vid två tillfällen, berättat om denna farliga grönska, han har planterat den väl som det lämpligt nog heter.
Inget sådant här. Bara ginst och kaprisbuskar på några enstaka ställen.
Johnson måste alltså ha tagit växtlighet från ett annat stenbrott och klätt in bergväggen bakom arenan med det. För här finns ingen sådan grönska. Det känns lite snöpligt! Vår egen inlevelse gör normalt ingen större skillnad på litterära figurer och vanliga dödliga men här påminns man om att litteraturen ändå är ett påhitt, en belärande lek.
Vi återvänder från stenbrottet med en italiensk grupp, de skrattar som barn. Vi går länge mitt i skrattet, en sorts grönska även det.

Mer läsning

Annons