Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sicilien: Med Selma Lagerlöf i Taormina

/
  • Den kanske starkaste scenen i Antikrists mirakler förlade Selma Lagerlöf till den gamla teatern i Taormina på Sicilien. Etna skymtar till höger.

Sicilien (1:2)

Annons
Vi är i Taormina för att hälsa på i en roman av Selma Lagerlöf, Antikrists mirakler. Den utspelas inte där men något har hon norpat från stadens gamla teater, det vet vi.
Selma och Sophie Elkan bodde i Taormina på Sicilien en vårmånad 1896. De tog in på Grand Hotell Timeo, stadens flottaste ställe. Det har vi läst i Selmas brev till sin mamma. Men hotellet finns väl inte kvar.
Vi sitter på den antika teatern. När grekerna uppförde arenan var den öppen. Havet och vindarna gav svalka och andning. Men romarna byggde efter vanan till fasader och kolonner som skärmade av arenan. Och sedan satte tiden sin tand i den skärmen och i våra dagar finns det en stor öppning.
Nu slår ljuset in över Etna. Selma skriver om berget i boken som om det vore ett ofantligt naturbarn, lekfullt men livsfarligt. Denna morgon har Etna en kägla av moln, de hänger där som en stor vit hatt. Men toppen kan ändå anas, en av världens största skorstenar. Och nu fungerar den där grekiska vindmaskinen, det fläktar ljuvligt från havet.
I romanen finns en stormrik engelska som ägnar sig åt välgörenhet. Hon bjuder in de fattiga i staden till torget, man dukar dignande bord och alla lovprisar henne. Efter en lysande måltid tågar man bort till teatern, det är \"festens fulländning\". Ett par brottare, en varietéartist och en amerikansk trollkarl uppträder. Stormande applåder.
Då reser sig den engelska damen och börjar sjunga. Det är ren kattmusik och de fattiga skrattar ut henne. \"Facklor och månsken upplyste natten, så att hon kunde se människoraderna vrida sig i skratt.\"
De satt väl därnere runt scenen och storgnäggade. Som Selma tänker sig det. Vi lägger örat mot texten och hör de rungande skrattsalvorna. Och det är väl rätt. Konsten är stor och lång och svår och kan inte köpas för pengar. Och alla vet vad den goda konsten förmår och känner igen den.
Den arma engelskan försvann förstås ut genom det höga valvet på högersidan, hon visade sig aldrig mer utomhus i romanen, hon blev utskrattad eller kanske snarare bortskrattad från stadens gator. Selma kunde vara vass och här slår satiren igenom.
Vi sitter i skuggan. Folk är ledigt utstyrda, männen bär kortbyxor och sandaler. Det är bara de japanska turisterna som är välklädda, de fläktar sig med programmen och lyssnar uppmärksamt när guiden berättar och skrattar artigt, inte alls som tiggarna i Selmas bok. De visslade, kacklade och vrålade, de drog i gång en hånfull bifallsstorm, den gången var det \"som om det stora Etna gungade av skratt och havet glittrade av lustighet.\" Det stora skrattet har alltid varit folkets vapen mot överheten. På ett ögonblick förgör de henne.
Så lämnar vi arenan och precis utanför teatern ligger Hotell Timeo! Det var ju där hon bodde med Sophie. En grov karl i skärmmössa och hotelluniform nickar värdigt när vi närmar oss.
Do you know that Selma Lagerlöf lived here? frågar vi blygt. She won The Nobel Price 1909?
Han skakar tungt på huvudet. Vi frågar en dam i receptionen. Nej, Selma är alldeles obekant. Här har bott så många berömda personer, säger hon, jag minns inte namnen på dem alla.
Vi går in och tar en kopp kaffe och hamnar i en pergola, intill en gladiator i brons med treudd och hjälm. Han stod säkert här på Selmas tid också. Men sådana busar gillade hon inte, hon var pacifist.
Timeo satsar på att bevara bilden av sitt berömda förflutna: gröna fönsterluckor i trä, krämfärgade dukar, ålderdomliga serviser, soffor med fula tofsar, länsstolar, en fågelbur som liknar en pagod. Det är lite som att kliva in i en kostymfilm. Och på ett par rutor skymtar Selma förbi.
Hon beskriver inte staden i sina brev men påtalar fattigdomen. Nu är Taormina en välmående liten stad. Vi trampar runt på samma gator som hon, hus och kvarter ser ut som de gjorde då. Plötsligt kan en liten gränd öppna sig och ofta får man kliva ner för en lång radda trappor, de slingrar sig brant utmed berget. Där gick hon väl inte gärna med sin dåliga höft. Bäst bör huvudgatan ha passat för deras promenader. Där går vi nu. Det är ingen lutning att tala om och gatan är satt med vackert slipade kalkstenar. Vi spanar som på lek efter två svartklädda damer i strömmen av turister. De finns där framme i vimlet någonstans, drygt hundra år bort, tänker vi. Där går de arm i arm och samtalar om alla amatörer som är i staden för att odla sina konstnärliga intressen. Man möter folk med färgskrin och fotoapparater i varje hörn och \"backarna här har målats av hundratals gånger\", skriver Selma i ett brev. Andra var i Taormina för att fly världen eller undgå sina kreditorer eller också var de \"kärlekskranka\", meddelar hon lite elakt. Att hon själv väl i någon mening hörde till den senare skaran tycks hon inte ha varit riktigt medveten om. Hon var ju djupt förälskad i Sophie.
Men de två fick nog aldrig varandra; Vivi Edström, vår mesta Lagerlöfkännare, tror inte det. Åtrån fanns länge kvar hos Selma men Sophie var inte lika förtjust. \"Händerna på täcket\", kommenderar hon i ett berömt brev till Selma och där fick de nog bli kvar. Men i den sicilianska romanen får de två älskande varandra. Att den kvinnliga huvudpersonen i Antikrists mirakler är gjord efter Sophie kan vi läsa i Selmas brev.

Mer läsning

Annons