Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sisituu! Vem är du?

Annons

Jag har jobbat på den här skolan i fyra dagar nu.

Det är lunchrast, värmande vårsol, och när jag korsar skolgården vimlar barnen från låg- och mellanstadiet i en ständigt pågående rörelse, det leks på alla håll och kanter.

När man ser dom är det svårt att koppla till de där elevvårdsprotokollen jag hanterat sen klockan åtta i morse, hundratals papper som alla säger i stort sett samma sak, att bakom varje sargat barn finns en trasig familj. De leker samma lekar som vi en gång: Vänd mot en vägg står en kille och tjuvkikar så smått medan han räknar högt och fel, tar om där på vägen mot tjugo och trettio för det får inte gå för fort innan han kommer. Långrep och bollspel. Stenkulor och såna av glänsande glas.

En späd mörkhårig flicka springer ifatt mig, ser till att hon hamnar framför så att hon kan vända upp huvudet och se mig i ögonen. Jag väntar mig det vanliga: Vad heter du? Eller det lite svårare: Vem är du? Alltid med betoning på du, lite som i talgoxens sisituu sisituu: Vem/ är /du?

Men den här flickan säger inte så. Hennes fråga är annorlunda ställd.

Är du en författare?

För ett ögonblick undrar jag om hon driver med mig. Hon kan vara tio elva. Hon har en vädjan som känns uppriktig i blicken. Jag säger förlåt men vad sa du och hon upprepar: Är du? Är du en författare.

Jag behöver lite mer tid.

Varför frågar du det, säger jag.

För att jag vill det, säger flickan och de bruna ögonen glimmar av allvar.

Vi står där på skolgården, det är varmt i solen och barn runtomkring närmar sig, en ring håller på att bildas ur ingenstans. För nånting händer här, bara oklart än riktigt vad.

Du vill det? säger jag. Du vill att jag ska vara författare?

Flickan nickar bestämt och närmast otåligt. Jag börjar nog framstå som ganska trög.

Så jag säger det: Vet du, det är jag faktiskt. Jag är författare.

Hon blir nöjd, nej hon blir lycklig över svaret, hennes leende säger: Jag visste det! Och hon vänder sig i triumf om mot de andra som bildat ring, några gör high five och nu är en ny tid och jag fortsätter på min väg över skolgården och när jag kommit utom synhåll bakom skolans hörn stannar jag till och tänder en cigarett.

Det är underligt det hela för absolut ingen på den här skolan vet något om de romaner jag skrev för trettio år sen och jag har bara varit här i fyra dagar.

Vilken fågel är det förresten som räknar till sju?

Jag fortsätter upp mot torget i centrum för kaffe och en bagel med skinka och ost, jag har inte mer än en halvtimmes rast. Det slår mig att kanske flickan menat något annat, att hon inte egentligen menade För att jag vill det på det sättet utan mer som För att jag vill fråga.

Tanken grämer mig lite först, sen bestämmer jag mig för att det inte spelar någon som helst roll.

Svaret skulle ändå varit detsamma.

Härliga märkliga unge. Skulle hon dyka upp i ett elevvårdsprotokoll. Nånting var ju uppenbarligen inte helt och fullt som det skulle.

Polskan på kaféet hälsar, det här måste vara tredje gången jag kommer hit för min lunch och hon vet redan vad jag vill ha.

Allt väl annars? frågar hon och jag svarar att det är det.

Allt väl.

Jag skulle vilja berätta för henne om det som hände nyss, men då skulle vi behöva sätta oss ner en stund och hon har fullt upp.

Det kommer nya kunder hela tiden.

Mer läsning

Annons