Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjölin och svartsynen

/

Annons
Efter att ha läst den rosade romanen Personliga pronomen tänker jag mig att författaren är en kolerisk man som, om han inte redan hade det, fått högt blodtryck under arbetets gång. För Personliga pronomen är en rasande berättelse om vår samtid, skriven med så mycket vrede, tvära kast och samhällskritik att jag emellanåt måste hämta andan för att orka läsa vidare.
Men Daniel Sjölin ger ett lugnt och balanserat intryck när jag träffar honom på kulturredaktionen i Stockholms tevehus. Här har han för tillfället sin arbetsplats. Rollen som programledare i SVT:s litteraturmagasin Babel verkar passa honom utmärkt.
- Att intervjua och diskutera är något jag gjort så länge jag kan minnas. När jag var yngre hittade jag på egna debatter mellan olika personer. Och ofta pratar jag högt med mig själv för att förstå vad det är jag vill komma åt. På så sätt hittar jag lättare motargument i mina resonemang.
Något som ständigt återkommer i Personliga pronomen . När man just fått grepp om handlingen vrider den sig ett halvt varv och perspektiven förändras.
I Daniel Sjölins litterära värld finns ingen allvetande berättare som håller läsaren i handen och visar vägen.
- I många böcker är alla personer beskrivna i samma ton. Jag ville hitta en speciell ton för varje gestalt, förklarar han och jämför sitt skrivande med dirigentens arbete.
Efter en första genomläsning framstår Personliga pronomen som en tragikomisk berättelse om människans fåfänga strävan efter makt, status och rikedom. Men Daniel Sjölin säger att romanen handlar om symbios och separation. Själv tycker jag att boken är så mångbottnad att det är svårt att ringa in den.
Berättelsen om den trasiga medelklassfamiljen Sunesohn i Sollentuna har rönt stor uppmärksamhet. Nyligen fanns den med i finaldiskussionen om Sveriges radios romanpris. Och recensionerna har varit överväldigande.
Ramberättelsen består av fyra personer med varsitt pronomen; Det, Jacob. Du, Jacobs styvsyster Emma. Hon, Agneta, Jacobs mor. Och ett Vi,herr Sunesohn själv.
Herr Sunesohn är mannen som "bestämmer och försörjer". Men egentligen får vi inte veta så mycket om honom.
- Han fungerar som en installation, säger Daniel Sjölin. Sunesohn har fått vi som sitt pronomen för att han tror att han äger allt, Katarina Frostensson till Whiskasreklamen. Litteraturhistorien och alla dess allusioner.
Sunesohn gör som han vill utan minsta tendens till självkritik. Något som styvsonen Jacob är desto bättre på. Hans självhat står i skarp kontrast till herr Sunesohns uppblåsta ego.
Jacob vet att han tillhör en priviligierad grupp, men vad spelar det för roll när man blir mobbad för sitt ursprung av invandrarkillar som inte har samma förutsättningar att ta sig fram i samhället.
"Att tillhöra Sunesohn är att ha tillgång till det signifikativa h:et där man med föraktet, Sverige och makten i ryggen kan smyga ut sin ondskas förmögenhet i ett andetag av fislukt".
- Jag har själv mött liknande personer, bland annat när jag jobbade på ett läkemedelsföretag. Där fanns det en man som inte kunde nedlåta sig att trycka på startknappen till kopiatorn. Istället valde han att ropa på sekreteraren.
Daniel Sjölin var tvungen att lyssna på lugn musik när han skrev boken för att dämpa ilskan. Det är faktiskt svårt att föreställa sig att han kan bli så förbannad.
Men det finns tillfällen då det hettar till. Som när vi kommer in på hans uppväxt i det segregerade Sollentuna.
- Rasismen smög sig på. Till slut tyckte även jag att invandrarna låg bakom alla problem.
Jag kontrar med att rasism handlar om rädsla. Men det hållar inte Daniel Sjölin med om. Istället lutar han sig framåt och börjar gestikulera, tonläget blir plötsligt högre.
- Det är så lätt att ta till rädsla som en förmildrande omständighet. Jag tror att det handlar om en slags allmänmänsklig futtighet. Inget annat.
Detta är ett ämne som engagerar, vilket också är tydligt i Personliga pronomen där segregationen får en stor plats.
När Daniel skulle börja gymnasiet flyttade familjen till Östermalm i Stockholm, en stadsdel utan motsättningar. Om inte gymnasiekompisarna varit så inställda på att söka sig vidare till ingenjörsyrken eller liknande, hade inte Daniel Sjölin börjat intressera sig för humaniora.
- Det var en slags protest mot den totala samstämmigheten. Jag har alltid varit tvärtom. Skulle man se glad ut på klasskortet såg jag sur ut istället, konstaterar han lakoniskt.
Vi lever i en tid där mat och inredning har stort utrymme i media. Det avspeglar sig också i Personliga pronomen. Ingående beskrivningar av inredningsdetaljer och exklusiva råvaror skapar en förtätad och overklig stämning. Det märks att Daniel Sjölin är inspirerad av David Lynch. Ju större plats ytan får, ju mer känslor bubblar i det fördolda.
"Minimalism är förmågan att röra sig med en så stor boyta att man har plats att stuva undan allt liv någon annanstans" skriver han i början av
boken.
Personliga pronomen genomsyras av en kritik mot vårt genomkommersialiserade samhälle, där det yttre skalet överskuggar all äkta kontakt mellan människor. Man skulle kunna tro att Daniel Sjölin varit politiskt engagerad.
- Nej, jag har aldrig tillhört någon grupp. Jag avundas dem som har en tydlig politisk riktning. Däremot tror jag på humanismen, men bara den som hela tiden ifrågasätter sig själv.
Även om Personliga pronomen är en undergångsroman ligger skrattet och gråten alldeles intill varandra.
- Irritation är en sorts humor. Romanen hade varit omöjlig att skriva om jag inte funnit de här tonlägena. Om jag inte tillåtit mig att vara kolerisk.
Daniel Sjölin var 25 år när han 2002 debuterade med romanen Oron Bror. För den fick han Borås tidnings pris för årets bästa debut. Redan där finns teman som återkommer i Personliga pronomen; syskonskap, barnets utsatthet och det klaustrofobiska familjelivet.
Är kärnfamiljen en bluff?
- Nej, jag har vänner som kommer från fungerande familjer. Däremot tror jag att många familjer skulle må bättre av att vara mer öppna och släppa in fler i sin värld.
I familjen Sunesohn är det fasaden utå som räknas. Något som blir påtagligt när Agneta ska förbereda den viktiga middagsbjudningen för societeten. Hon har ansvaret för matinköpen.
Plötsligt blir hon osäker på vad som är fint nog att lägga i kundvagnen.
"Tur då att hon kan borra ned armen i handväskans mysterium. Där får fingrarna fladdra fritt tills de ur djupet drar upp en mycket vackrare inköpslista än den vanan brottades med i så många år. Rucola, picksalami och hängmörad svensk oxfilé istället för danskt fläskkött, cognacsmedwurs och isbergssallat".
Samtidigt som Agnetas beteende är obehagligt känner jag medlidande med henne. Hon pendlar mellan det hon bör vara i den fina världen och det som finns som något fördolt inom henne.
- Till en början hade inte Agneta något pronomen. Jag upplevde henne som en person uppslukad av allt det materiella. Men efter ett tag fattade jag sympati för henne, förklarar Daniel Sjölin.
Egentligen är det bara Emma, Sunesohns tonårsdotter från ett tidigare äktenskap, som står för någon slags närhet.
- Emma är du i berättelsen och genom ett du finns implicit ett jag. Men det finns en fulhet i dukapitlen, eftersom texten lika mycket handlar om annat än Emma.
Bokens upplösning är dramatisk och thrillerartad. Och det är Emma som står för den oväntade vändningen. Hon inger något slags hopp eftersom hon åtminstone gör någonting, menar Daniel Sjölin.
Nästa bok ska handla om två Östermalmsbrats som plockar svamp. Då ska Daniel Sjölin försöka ta sig bort från svartsynen.
- Men det kommer nog att bli svårt, konstaterar han med ett leende.

Mer läsning

Annons