Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjukdomen blir satirisk samtidsbild

/

BOK Magnus Utvik: Anna, min älskade. Wahlström & Widstrand.

Annons
Magnus Utviks tredje roman, Anna, min älskade, ställer recensenten inför självbekännelselitteraturens klassiska problem: hur recenserar man en annan människas lidande? Romanen handlar om ett ungt par, där kvinnan drabbas av livmoderhalscancer, med påföljande kirurgiskt avlägsnande av livmodern och förtidigt klimakterium på grund av strålbehandling.
Historien berättas i jagform av en berättare som har vissa yttre likheter med författaren själv: bosatt i Stockholm men uppvuxen i landsorten, journalist, verksam inom public service-media (Utvik torde vara mest känd för den stora publiken som litteraturanmälare i Rapport morgon).
Skildringen av cancerbudet, påföljande helvetesvandring genom onkologins korridorer, väntrum och sjuksalar är naturligtvis gripande och skrämmande. Men det som kunde blivit en personlig sorgesång, och en vacker privatskildring av kärlekens prövningar och försoningar, blir också till någonting helt annorlunda. Därmed räddas recensenten från självbekännelselitteraturens etiska dekorum: att inte recensera hur andra människor, inte fiktionsgestalter, hanterar existensens prövningar.
Utvik gör nämligen sin bok till något mera än en tragisk sjukdomshistoria. Berättelsen blir också en satirisk tidsbild av den stockholmska mediamedelklassens livsstil. Valet av berättarperspektiv spelar här en stor roll, liksom valet av ett relativt lakoniskt, registrerande tonfall, utom i kursiverade avsnitt med mera djuplodande och poetiska känsloutbrott. Eftersom det är jagberättaren som framför de tragiska händelserna blir det hans, inte den cancersjuka flickvännens perspektiv som dominerar. Han framstår som en sällsynt egoistisk skitstövel, mera upptagen med att ge akt på sitt eget lidande än på hennes. Konfronterad inför fakta, att paret aldrig kommer att kunna få egna barn på naturlig väg, brister berättaren ut i tämligen osmakliga tirader om varför han absolut inte kan tänka sig ett adoptivbarn från tredje världen.
Samtidigt som boken alltså har starkt fokus på manlig fåfänga inför en vidrig kvinnosjukdom innehåller den också en mängd ögonblicksbilder ur den yngre medelklassens småborgerliga livsstil och värdeprioriteringar. Kärnfamiljsidealiseringen och de piffiga parmiddagarna till exempel: hur i all världen man kan ägna en stor del av en bok om fysiskt och psykiskt lidande i samband med en potentiellt dödlig cancerform åt detaljerade matrecept inom den samtida esteticerade kulinariska crossoverkulturen är ganska obegripligt. Om nu inte alltsammans som sagt är att betrakta som livsstilssatir och -kritik.
Perfekt mat blir en perfekt tröst när livet i sig inte är perfekt och förskonat från dödens villkor.
Eller samma medelklass ständiga upptagenhet av darwinistisk winner-loser-mentalitet, och karriärpoäng.
En viss sentimentalisering av kärleksförhållandet, givetvis fortfarande ur den manliga jagberättarens något enögda synvinkel, gör också att man inte riktigt kan ta den hemska och grymma cancerhistorien på det allvar den skulle förtjänat. På så sätt blir skildringen en kritik av en kärleksuppfattning, som mera ser till det egna välbefinnandet och självuppfyllelsen, är till ömsesdigheten; den kärlek som icke söker sitt. Titelns smäktande apostrofering säger egentligen det mesta, men i rättvisans namn ska det också sägas att romanen slutligen blir en kärlekshistoria vars ljusa sensmoral är att kärleken trots egoistiska inslag ändå övervinner allt.
Magnus Utvik gör nog i alla fall både sig själv och sina läsare en tjänst, om han nästa gång väljer en kvinnlig huvudperson för sina romanberättelser.

Mer läsning

Annons