Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skakande besök i Stasiland

BOK
Anna Funder: Stasiland. Översättning: Moa-Lisa Björk.
Forum

Annons
Ung vänster har fått ny ordförande. Hon heter Ida Gabrielsson och motiverar i Aftonbladet (20/10) varför hon är kommunist: "Jag är kommunist för jag tycker att vi har en stolt historia."
Jag avråder bestämt Ida Gabrielsson, och andra politiska dinosaurier, från att läsa Anna Funders Stasiland. Det är nämligen den mest fascinerande bok som skrivits om den hemliga östtyska polisen. På ett sätt är det för jäkligt. Boken är skriven av en ung australiska, född i Melbourne 1966. Visserligen har hon danska förfäder men hur kommer det sig att en människa från andra sidan jordklotet lär sig tyska och kommer till Europa för att skriva en bok om Stasi? Jag tänkte inte på det, säger väl europeiska författare. Boken Stasiland, som är hennes debut, har översats till en rad språk och erövrat en mängd fina priser, t ex Storbritanniens tyngsta pris för facklitteratur: The BBC Four Samuel Johnson Prize for non-fiction.
Stasiland är skriven som en roman. Vem kan lägga en bok åt sidan som inleds så här: "Jag är bakfull och styr likt en bil genom folkmassan på stationen vid Alexanderplatz." Trots bokens berättarform bygger den helt på fakta och intervjuer med personer som antingen drabbades av den hemliga östtyska polisen eller arbetade för den.
Boken rymmer massor med fakta om Stasis stolta historia. Under sina fyrtio år som "firman" var verksam framställde den lika många dokument som hela Tyskland gjort sedan medeltiden. Om alla hemliga akter över DDR-medborgarna radades upp med kortsidorna mot varandra skulle det bli arton mil. Allt detta skedde i landet med en mur, "antifascistisk skyddsvall" som de östtyska kommunisterna kallade den, som efter den kinesiska muren var världens längsta byggnadsverk.
Anna Funder för intressanta resonemang varför motståndskulturen var så svagt utvecklad i Östtyskland, det var först när glasnost och perestrojka var verklighet i Sovjetunionen som DDR-oppositionen växte fram i den protestantiska kyrkans hägn. Efter andra världskriget hamnade oppositionella i de nazistiska koncentrationslägren Sachsenhausen och Buchenwald som återanvändes. Tydligare kan likheten mellan brun och röd diktatur knappast bli.
Stasi var en förlängd arm till kommunistpartiet (officiellt namn: Socialistiska enhetspartiet, SED), den hemliga polisen och SED var kommunicerande kärl. Mot slutet hade Stasi 97 000 anställda vilket ändå inte räckte för att övervaka DDR: s 17 miljoner människor. Därför fanns också 173 000 angivare bland befolkningen. I Hitlers Tredje rike fanns en Gestapoagent på 2 000 invånare, i DDR en stasiagent eller angivare på 6,5 invånare. Det är världsrekord och ytterligare ett karaktärsdrag i kommunismens "stolta historia".
Att så många östtyskar ställde upp som "frivilliga informatörer", eufemistisk omskrivning för tjallare, var att det gav dem en känsla av att vara betydelsefulla. Vi stod lite över alla andra, som en av de intervjuade uttrycker det. Bångstyriga medborgare såldes till Västtyskland för attraktiva kapitalistiska D-mark. De riktiga bråkstakarna hamnade i fängelset för politiska fångar. Fängelset heter Hohenschönhausen, ett befäst område i ett igenbommat land. Varför är inte det fängelsenamnet mer känt?
Hur kommer det sig att Stasi som nedtecknade minsta struntsak om alla DDR-medborgare inte kunde förutse landets undergång? Det är faktiskt tiotusenkronorsfrågan. Eller visste Stasi vad som höll på att hända men vågade inte rapportera till partiet? Kanske finns sanningen i den roliga politiska historia som går så här: USA, Sovjet och DDR skulle bärga Titanic. USA ville ha juvelerna i kassaskåpen, Sovjet ville ha den toppmoderna tekniska utrustningen och DDR ville ha orkestern som fortsatte spela fastän fartyget sjönk.

Mer läsning

Annons