Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skrivandet en reningsprocess

BOK
Carl Frode Tiller: Slänt. Översättning: Oscar Rossi. Söderströms/Modernista.

Annons
Norske Carl Frode Tillers debut Slänt skulle kunna fungera som en fallstudie av det sociala arvets betydelse, en pedagogisk redogörelse för sambanden mellan en svår uppväxt och ett sargat psyke. Men nu saknar denna skildring av en människas sönderfall helt pekpinnemässiga tendenser och är istället en brutalt skakande roman som mycket välförtjänt fick stor uppmärksamhet när den kom ut i Norge. Det händer inte ofta att man läser en så fullödig debut, såväl språkligt driven som psykologiskt djupborrande och känslomässigt drabbande.
Utan att väja störtar författaren ut i de avgrunder som öppnar sig för den som förlorat kontrollen över tillvaron. Huvudpersonen är en ung man som sitter inlåst på en psykiatrisk anstalt med penna och papper framför sig, uppmanad av psykologen att skriva om sig själv. Hans far har dött och ska snart begravas, en händelse som får minnena att välla fram som glödande svart lava. I en rapsodisk ström av minnesbilder framträder en barndom präglad av faderns alkoholism och klasskamraternas mobbing, där rädslan och hatet kastar långa skuggor och längtan efter bekräftelse aldrig tillfredsställs. Långsamt närmar han sig allt det smärtsamma han försökt förtränga, de brott han begått och inte fullt ut begriper.
Skrivandet blir en reningsprocess, precis som de många ritualer som präglar hans tvångsneurotiska, hygienbesatta tillvaro: göra fyrtiofem armhävningar och dubbelt så många situps, köra träningskläderna två gånger i tvättmaskinen, ta långa kokheta duschar. Under det rykande vattnet tvättas förbrytelserna och förseelserna bort: "Duschen var som prästens hand över huvudet på mig. Duschmunstycket gav mig förlåtelse för det jag hade gjort."
Hans febrigt fobiska och monomana karaktär sätter sin prägel på texten: entonigt malande och rytmiskt repetitiv rör sig berättelsen i cirklar, följer språngartat associationer och växlar ständigt tidsplan. Flyhänt tvinnas minnena samman till en tät väv där scenerna nästan omärkligt avlöser varandra. Det hela kunde ha stannat vid en virtuos formuppvisning om det inte varit för Tillers makalösa gestaltningsförmåga. De psykologiska porträtten är knivskarpa och tränger långt in under huden.
Inte minst levandegörs den försupne fadern som hela tiden vacklar mellan sentimentalitet och bitterhet, självömkan och självhat, som ena stunden kan vara den kärleksfulle pappan och nästa en våldsam hustyrann. Medan fadern försjunker i flaskan har modern strandat framför teven, frossar wienerbröd och gräddtårta och blir fetare och fetare. Nyanserat fångar Tiller makarnas patetiska maktspel, en makaber och miserabel dödsdans där de två tävlar om vem som djupast kan såra och skymfa den andre.
Mitt i denna onda cirkel av svek och kränkningar vistas en pojke som hungrar efter uppmärksamhet samtidigt som han försöker göra sig så osynlig som möjligt. Plågsamt närgånget och skoningslöst utlämnande men med ett stort mått av medlidande skildrar Tiller detta barndomsinferno och den sinnesförvirrade gärningsman som föds därur. Som läsare kommer man inte undan en känsla av vanmakt, men blir också hänfört upprymd av romanens suggestionskraft. Slänt är en både obehaglig och ohyggligt stark berättelse.

Mer läsning

Annons