Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slut på festen

Annons
Bekanta jag möter frågar vad jag tycker om årets mässa.
Vad svarar man? Att den är som den brukar vara. Eller är vad man gör den till, vilka seminarier man besöker, vilka människor man möter.
Efter drygt 20 år har bokmässan funnit sin form; den är sig förunderligt lik år från år. Utbudet är stort. Det svåra är inte att finna något intressant men att välja mellan allt det intressanta.
Litauen var tema på årets mässa. Litet vågat kan tyckas. Ett litet land, på knagglig väg mot nyfunnen demokrati, med en litteratur okänd för de flesta svenskar, mycket litet finns att läsa på svenska av vad som ges ut. Det är en av mässans kännemärken: att våga just detta. Ge utrymme också för det smala, mer eller mindre okända.
Mässan har sin identitet i blandningen av det kända, kommersiella och det undanskymda. På mässgolvet blandas de stora förlagen med sina stora montrar, kända författare, travar av bästsäljare med de små, med liten utgivning men ofta höga kvalitet på det som ges ut.
Jonas Ellerström, som driver Ellerströms förlag i Lund, har en sådan utgivning. Den svenska bokmarknaden skulle vara fattigare utan Ellerströms böcker av halvt okända poeter, författare som gått in i glömskan. Bästsäljare är i bästa fall några tusen.
Jonas berättar för mig att han som förläggare inte tar ut någon lön från förlaget. Hans anställda får lön, själv lever han på skrivande och översättande som han gör vid sidan av förlaget. Han ser inget problem med det, rent av en fördel: utan denna grundinställning av halvt ideell verksamhet för bokens och litteraturens skull tror han inte att ett förlag som hans skulle kunna vara så exklusivt och hålla sådan kvalitet.
Peter Lutherson, chef på Atlantis, säger något liknande. Atlantis har inga direkta lönsamhetskrav, de finska ägarna har andra syften med att driva det förlag Kjell Pettersson startade. Men med ett leende berättar Peter att hans fru, förläggare på Prisma, har det mycket lättare: förlaget satsar stort på det som snabbt säljer.
Barbro Ståhle-Sjönell står, som varje år, i Svenska Vitterhetsamfundets monter. Samfundet har en gedigen utgivning av klassiker; det stora projektet nu är att ge ut Almqvists samlade verk. Men hur går det, ekonomiskt?
Barbro säger att en bästsäljare i klassikerutgivningen är ett par hundra. Inte ens biblioteken besvärar sig med att köpa in den klassiska svenska litteraturen i större utsträckning.
Samma sak med Svenska Akademiens klassikerserie, berättar Per Wästberg innan han går in i en av salarna för att presentera årets klassiker, en samling av Bo Bergmans poesi och kritik. Per som gjort urvalet har begränsat sig till vad Bergman skrev efter pensioneringen från posten 1935 fram till sin död, 98 år gammal, 1967.
Men säljer den? Finns det ett intresse för Bergman? Per undrar; själv har han levat med Bergman sedan han var 13 år, som ung umgicks han med den gamle skalden på Linnégatan. Kanske är Bergman fortfarande en diktare för pubertetsungdom, är Per Wästbergs förhoppning.
Av Akademiens klassikerserie har två utgåvor blivit försäljningsframgångar, Birgittas uppenbarelser och den gamla psalmboken. Det hade kanske ingen väntat. Bokläsarna är en oberäknelig skara.
Nu har de vi haft vår årliga fest. Som bokfest går inget upp emot bokmässan i Göteborg, fyra dagar av tumult, möten, diskussioner, samtal.
Under lördagens stilla regn över Göteborg ringlade kön av besökare ända ut på Korsvägen. Tålmodigt väntade tusentals på att komma in i böckernas värld.
Jag fick gå ut och hålla dem vid gott mod, säger mässgeneralen Bertil Falck och glider långsamt bort i myllret; han är varje år den som tycks minst stressad av alla tiotusentals som trängs i Svenska Mässans alla lokaler.
Och han vet att det inte är långt till nästa; redan har han och hans medarbetare börjat planera för 2007.

Mer läsning

Annons