Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smart humor bland ordmassorna

Annons
Vandraren
Alan Warner
Översättning: Einar Heckscher
Norstedts

Sex, droger och om inte rock'n'roll så i alla fall rejv utgjorde viktiga ingredienser i scot lit, den nya våg som på 90-talet placerade ett skitigt arbetarklasskottland, långt från Walter Scott, kilt och säckpipa, på den litterära kartan.
Vid sidan av Irvine Welshs "Trainspotting" var en av de centrala titlarna Alan Warners likaledes filmatiserade debutroman "Morvern Callar", om en hårdkokt tjej som efter pojkvännens självmord sätter sprätt på hans pengar i en nattklubbsvirvel av techno, gruppsex och ecstasy.
I Warners nya roman Vandraren är det mindre av samtidspuls och rejvparty även om det fortfarande flitigt röks på och mer av klassisk skotskrutig berättartradition och referenser till allt från Suetonius till Jonathan Swift.
Romanen är en vilt galopperande skröna i road story-tappning om Vandraren, en enögd särling som inte har riktigt alla skruvar på plats. När han inte pimplar whisky bygger han tunnlar av papier maché i sitt grävlingsgryt till kåk, knattrar ned självbiografiska anteckningar om de framgångsrika hollywoodfilmer han tror sig ha regisserat och samlar upphittade tingestar att förvara i hålrummet bakom emaljögat.
Sedan Vandraren plundrat en pubkassa på tjugosjutusen pund får den lika bokslukande som våldsbenägne Systersonen i uppdrag att söka rätt på sin morbror, ta tillbaka stålarna och banka skiten ur honom. Under jakten som går från pub till pub på skotska höglandet råkar den liftande Systersonen ständigt in på avvägar och låter sig distraheras av allt från en sexgalen exflickvän till pensionärer i swingersvängen, en snowboardåkande buddhist, kaviarfrossande överklassknölar och en svärm ilskna getingar.
Warner, som stått på tidskriften Grantas topp 20-lista över unga brittiska romanförfattare, siktar högt i "Vandraren" men landar i en ganska snårig trädtopp. Att han är en begåvad författare med rejält berättarschvung råder det ingen tvekan om, annars skulle denna spretigt slingrande historia vara nästintill oläslig, så överlastad är den av excentriska karaktärer, burlesk surrealism, grovkornig slapstick, sexuella perversioner och litterära ambitioner. Mellan blixtrande smarta scener och hysteriskt roliga detaljer plöjer man sig igenom tungt framvältrande ordmassor och flåsigt uppskruvat bisarreri. Det är helt enkelt tröttande och mitt intresse mattas betydligt längs vägen. Så kommer upplösningen med en mycket överraskande och helt briljant vändning, och jag överväger att omvärdera hela romanen. Men då är det så dags.

Mer läsning

Annons