Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snabbporträtt och klacksparkar

/
  • Röde orm är fortfarande Frans G Bengtssons signum. Röde orm-tapeten på Sigtuna museum är 90 meter lång.

Annons
Frans G Bengtsson - en brevbiografi
Jonas Ellerström, Svante Nordin och Bertil Romberg (red.)
Atlantis

Frans G. Bengtsson var en av våra stora brevskrivare. Och just i brevet syns skrivarens \"naturliga jag, precis som det faller sig, i förtroendefullt hullerombuller\", som Bengtsson själv en gång anmärkte.
Men också hans intimaste kärleksbrev kan plötsligt ta ett kliv in i \"essayistiska betraktelser\", skriver Jonas Ellerström, Svante Nordin och Bertil Romberg, den trojka som ligger bakom Frans G. Bengtsson en brevbiografi. De har helt enkelt gett ut ett urval av författarens brev och försett dem med kortast tänkbara förklaringar, närmast av lexikal karaktär.
Det handlar om ett knappt hundratal brev, ordnade i kronologisk följd och grupperade i sex kapitel, från ungdomen till de sista åren. I de flesta är han överdådigt rolig. Uppsluppenhet verkar ha varit normaltillståndet när han skrev brev.
Mycket i det här urvalet, för mycket tycker jag, handlar om hans trassliga förlagsaffärer, vilka nästan alltid hänger samman med hans skrivkramp och att han har så svårt att leverera beställda texter i tid eller över huvud taget. Det och den eviga skrivkrampen är väl bakgrunden till att han så ofta utbreder sig om honorar och kronor och ören.
Men när Röde Orm publiceras 1941 blir romanen en omedelbar succé och med ens har författaren 28 500 kronor på sitt konto, \"ett i sanning fantastiskt belopp, som plötsligt ställer mig i en alldeles ny och oväntad dager som familjeförsörjare\".
Breven verkar främst genom sin fantastiska stil. Bengtssons instrument är oefterhärmligt och man känner också med vilken förtjusning han trakterar det.
Man får roliga snabbporträtt och våldsamma klacksparkar (\"Sten Selander får väl sägas vara den berömda svenska nutidskulturens sannolikt största nu levande sillmjölke, med huvudet buret huvudsakligen som ett rent funktionalistiskt arrangemang för placerandet av nackbenan och hatten\") och teorier om romankonst och källkritiska resonemang.
Samtidigt skjuter han in galghumoristiska rader om sin hälsa, som när han klagar över smärtor i en reumatisk nacke (\"det känns som en med oändlig varsamhet utförd halshuggning med tårtspade\").
Rätt många av breven är redan utgivna och använda i rader av andra biografiska böcker och sammanhang. Annars är själva formen sympatisk. Det är ju strängt taget Bengtsson som biograferar sig själv, när nu kommentarerna är så sparsamma och nedtonade.

Mer läsning

Annons