Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Socialsvängen inifrån

/

Annons
Socialsvängen (nyutgåva)
Aino Trosell
Lindelöws

Primalskrik och sensitivitetsträning. På bjudningen små krustader till förrätt. Och på jobbet en högborgerligt uppfostrad kollega som agiterar om samhällets kapitalistiska struktur, arbetarklassens falska medvetande och trasproletariatets reaktionära tendenser.
Nog är den tidstypisk, Aino Trosells debutroman Socialsvängen som nu föreligger i snyggt inbundet och lätt reviderat skick. Både Torgny Lindgren och Kristina Lugn skrev uppskattande om den vid publiceringen 1978.
Man kan förmoda att nyutgåvan motiverats av Trosells framgångar i deckarbranschen under senare år. Men jag, som inte läst debutromanen förut, konstaterar snabbt att den en del överdrivet didaktiska grepp till trots står sig gott utan senare stöttor.
Den allvetande berättaren fokuserar en rad gestalter, särskilt bland klienterna. Ensamheten, arbetslösheten, alkoholmissbruket. Förödmjukelserna. Fast i centrum står Elisabeth, författarens alter ego. Hon är klassresenär från norrländsk småbrukarmiljö och nykläckt från Socialhögskolan. Assistent på byrån vid Masthuggstorget i Göteborg. Ambitiös, engagerad.
För engagerad? Med dagens språkbruk är hon på väg att gå in i väggen. Samtidigt som hon försöker lappa ihop förhållandet med Håkan, en bagare befriad från den distanserande akademiska jargong som Elisabeth delvis anammat, tar hon sig an klienterna utan just den erforderliga distansen. Hennes idealism, och brist på cynism, är förödande i en värld där anställd och klient förväntas spela givna roller i ett ömsesidigt beroendeförhållande.
Så hamnar det tidstypiska successivt i skymundan för en tonsäker och tidlös skildring av makt och maktlöshet, klass och kontroll. När romanen kom ut hade Aino Trosell redan slutat som socialassistent och funnit en relativ frihet bakom svetsskärmen på Arendalsvarvet.

Mer läsning

Annons