Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Södra Norrland – häxprocessernas mark

/
  • Per Sörlin forskar bland annat kring äldre tiders brottslighet och hur läs- och skrivkunnigheten växte fram i bondesamhället. Men ofta är det sin forskning kring häxprocesserna han blir ombedd att berätta om.
  • Häxbränning på film.
  • Anne Hendrichs bränns på bål i Amsterdam 1571. Kopparstick av Jean Luyken 1686.
  • Per Sörlin har skrivit om skandinaviska häxprocesser i internationella läroböcker. Här han doktorsavhandling.
  • Protokoll från en häxprocess. Tillhör Västernorrlands Länsmuseum Murberget.

Vi lever i häxornas land.
Som en löpeld spred sig förföljelserna över Sverige. Och ingenstans flammade bålen hetare än i området från Dalarna till norra Ångermanland.
Per Sörlin vid Mittuniversitetet har forskat kring dem och annan historisk kriminalitet.

Annons

I Medelpad, i Hälsingland, i Ångermanland, i Dalarna; i städer såväl som på landsbygden hölls rannsakningar mot misstänkta häxor. Kulmen var åren 1668–1676. Då skedde också ett utbrott i Bohuslän, men inget kan mäta sig med häxhysterin i våra trakter. Som följd av en explosionsartad ryktesspridning ställdes ett tusental människor ställdes inför rätta och runt 300 avrättades. Värst var det i Torsåker 1675, då ett 70-tal halshöggs och brändes.

– Här utspelades en av Europas mest omfattande häxförföljelser, säger Per Sörlin, professor i historia vid Mittuniversitetet

Det intressanta är, menar han, även varför vissa områden förskonades. Om lokala nyckelpersoner, som präster, länsmän och landshövdingar, höll sig skeptiska kunde de bryta förloppet. Så skedde i Västerbotten och lokalt på vissa håll i regionen. Men i stället löpte processerna amok i exempelvis Hälsingland och Ångermanland.

För att uppnå fällande domar frångick man mer och mer rådande rättspraxis, som att omyndiga inte fick vittna. Utmärkande för de norrländska Blåkullaprocesserna var att barn fick träda fram och berätta hur de fördes till Blåkulla. Detta var klassiska rättegångar om häxsabbater, där folk anklagades för att ha flugit till djävulen och dansat, festat och haft samlag med honom.

Men faktum är att människor har åtalats för trolldom och magi i Sverige från medeltidens slut fram till slutet av 1700-talet.

– De sträcker sig långt in i den period vi kallar upplysningen. Baksidan av det myntet var en hårdhänt disciplinering av folket, där man ville utrota magin, säger Per Sörlin.

Då handlade det om så kallad vit magi, kloka gummor, vidskepelse och folktro, och processerna hade liksom tidigare ideologisk grund. En tredje variant var när folk i byarna menade att någon skadade dem med sina magiska förmågor, till exempel genom att sätta kor i sin och orsaka missväxt.

– Då tänkte man inte i termer av tillväxt, utan det goda fanns i begränsad mängd. Om en granne lyckades extra bra var det på bekostnad av någon annan. Men här var domstolarna rätt försiktiga. De krävde god bevisning för att fälla, och de anklagade kunde dömas till böter, fängelse och spöstraff men fick i allmänhet behålla livet, säger Per Sörlin.

I Norge och Danmark brändes häxor levande; i Sverige var de med något undantag redan döda när de lades på bålet. Det fanns en föreställning om att halshuggning var en lindrigare död, och löftet om den skulle få de anklagade att erkänna. Bekännelsen var nämligen viktig för själens frälsning.

– Lindrigare anklagelser erkände folk utan omsvep; det var ju saker som de hade gjort. Men ingen hade ju flugit till Blåkulla, säger Per Sörlin.

Ändå klarade sig många här jämfört med på platser på kontinenten, där uppemot 90 procent av de anklagade kunde avrättas. Så sent som under andra halvan av 1800-talet, under en religiös väckelse i Dalarna, uppkom Blåkullarykten igen, men ingen ställdes inför rätta.

Mest är det gamla rättegångshandlingar som ligger till grund för Per Sörlins forskning.

– Vi är lyckligt lottade i Sverige, för våra arkiv har klarat sig bra. De har till exempel inte utplånats under världskrigen. Och under 1800-talet, på kontinenten, kunde det hända att man skämdes så för häxprocesserna att man förstörde de gamla handlingarna, säger han.

Varför dödades mellan 40 000 och 60 000 européer oskyldigt vid den här tiden? Tidigare sökte historikerna storskaliga förklaringar. Under 70-talet talades det om den gryende kapitalismen på landsbygden. I bondesamhället skulle man ta hand om varandra, men om man stämplade en tiggande kvinna som häxa slapp man ansvaret för henne. En annan förklaring var den starka statens framväxt. När staten ville driva krig och ta in skatter och soldater ansågs folklig magi stå i vägen för den ideologiska kontrollen av folket.

I dag pratar man mer om att det fanns många orsaker. Dyrtid, prisinflation och kallt klimat bidrog till konkurrens om resurserna, och i sådana tider blir vi mer misstrogna mot vår nästa. Per Sörlin forskar också kring annan brottslighet i äldre tider och finner ibland samma tänkesätt som i häxprocesserna.

– Där kunde ett ont ord tillmätas stor effekt. Jag har sett fall där någon kan ha blivit slagen med käpp över armen och senare avlidit, och den som slog dömdes för dråp. I vår tid hade vi aldrig kopplat ihop de båda sakerna. Sannolikt har vi en något överdriven uppfattning om omfattningen av dödligt våld under 1500- och 1600-talen, säger han.

Än i dag kan ryktesspridning, propaganda och syndabockstänkande påverka oss mer än vi tror, och fenomenet inplanterade minnen blev aktuellt igen Thomas Quick-fallet. I mångt om mycket rasar samma krafter i människan nu som då. Det bästa motmedel vi har funnit på är och förblir utbildning och kunskap.

– Historiestudier ger studenterna förmåga till kritisk granskning. De får intellektuella redskap som är nödvändiga för samhället, och då går man inte på vad som helst, säger Per Sörlin.

Läs också:

1 - Med inblick i de äldsta skrifterna

2 - Den fornnordiska gudavärlden var Tors rike

3 - Ortnamn - med arv från forntiden

Mer läsning

Annons