Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som en levande skulptur i ständig förändring

Annons
The space between
Through Nana´s eyes
Norrdans
Tonhallen

Dans är direkt kommunikation, även om den är abstrakt; den är fri och öppen för den betraktande individens egen tolkning, färgstark, energisk och kroppslig. Inte underligt att dansens uttryck attraherar unga och inte underligt, men glädjande ändå, att så mycket ung publik hade hittat till Tonhallen i går och Norrdans vårbesök i Sundsvall.
Föreställningen rymda två väsensskilda koreografier, Ted Stoffers djupt symboliska The space between och Itzik Galilis nästan pantomomlika Through Nana´s eyes. The space between arbetar med begrepp som klyftor, närhet, avstånd, tvång och uppror. I allt från kyssar till örfilar och konvulsioner kämpar och sliter de anonyma gestalterna, de brottas med inre demoner för någon ogripbar frihet, allt medan de kyligt överskuggas av isblå pelare, stela symboler för de tankemönster och måsten som de slåss emot.
Så småningom blir pelarna spalter med text på; text ur någon högtravande, ålderdomlig bok. Någon våldsamt uppror är det sällan frågan om för de stackars gestalterna; i stället sliter de segt och idogt, som om kampen att ta sig ur konventionerna vore lika pliktskyldig som påbudet att stanna i dem. Och kanske har Stoffer velat infoga tanken på ett medfött, evolutionärt tvång till ständig förändring i sin symbolik.
Ljuspunkten kommer när en av dansarna tycks finna sig själv och börja nysta i de trådar som håller livet samman. Men fast slutet är stillsamt är det inte alldeles lyckligt; kanske vill det visa att den självständighet vi strävar efter är en illusion. Stycket är en välgjord och fascinerande inre process; en stor levande skulptur som ständigt förändras.
I Through Nana´s eyes får vi följa världen sedd genom ögonen hos en som själv alltid låter sina medmänniskor bli sedda. I en sunkig amerikansk småstad, bland dekadens, sprit och bångstyriga hormoner kämpar de små människorna för att leva sina liv, och bara det är nästan övermäktigt. Här finns den prostituerade, den nedgångna gamla Nana själv och killen med jätteglasögon och pubertetskänslor.
Här, där fokus är så tydligt riktat mot enskilda individer, fungerar inte de kollektiva dansscenerna riktigt, även om de är väl genomförda. Det är som om en berättelse av det här slaget kräver just tydliga karaktärer, allt annat är oväsentligt. Därför känns de små duetterna, de små historierna i den stora, som mer äkta och viktiga.
Helt hjärteknipande är den gamla damens dans med de unga männen. En eloge till Anna-Leena Järvelin som den prostituerade, och till Mirjam de Meijer som så äkta gammalgumsaktigt stapplar på som Nana och med ömhet fångar in den verklighet som är de stukades och tilltufsades.

Mer läsning

Annons