Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sommaren med Evert

/
  • Evert Taube putsar och ansar sitt skägg efter morgondoppet på Gotland sommaren 1955.

Annons
Evert Taube var en Guds gåva till detta stundom tröga och lite tunga folk i norr. Han hade värme, charm, esprit - och kärleken till livet i sitt hjärta.
Jag minns sommaren 1955 när vi båda spelade med i den första svenska vidfilmen "Blånande hav", som gjordes i färg på Gotland och i farvattnet däromkring. Evert Taube var filmsällskapets primus motor. Och inte bara i filmen. Nätterna blev sena när han bjöd på sig själv och berättade om sina resor, om litteratur, dikt och människor han mött. Och som han sjöng!
Varje sommarmorgon tog vi morgondoppet tidigt och gemensamt. Och jag förstod att den där raden "jag är som en pojke fast farfar jag är" hade sin förebild i honom själv.
Så kom den sista Gotlandsdagens morgon. Ett par direktörer vid Slite Cement infann sig vid badet som någon sorts uppvaktning till Evert. Vi tog vägen hem tillsammans. Vl framme vid hotellet, Slite Havsbad, räckte Evert plötsligt sin badutrustning till de båda förvånade direktörerna. Sedan tog han ett vigt skutt in bland blomsterabatterna framför hotellet.
Och med ett praktfullt fång i famnen gick han bort till den gama rumsstäderskan, som han tydligen fått syn på ute vid gårdsplanen. Han överlämnade chevalereskt den vackra buketten med en sirlig kyss på hand och sade så, med hög men hjärtegod och vänlig röst, att i ett så välstädat rum hade han inte bott på något annat hotell i hela vida världen. Och hon skulle för evigt bli ihågkommen av honom för detta!
Gissa om hon blev glad? Med tårar i sina ögon och famnen full av blommor applåderades hon så av de nu ännu häpnare direktörerna vid Slite Cement, som ju faktiskt ägde hotellet inklusive blomsterrabatterna. Och Evert slog armarna om den lilla tanten och hans leende var gudalikt.
En indisk vishetslärare säger: det finns inget vackrare en människa kan bli än att vara en sådan som inger glädje i människornas hjärtan. Det gjorde Evert Taube.
PS. Fast det tycker nog inte före detta vice statsministern och jämställdhetsministern Margareta Winberg, så som hon beskärmade sig år 2003 över Evert Taubes lilla diktade bild av Flickan i Havanna av år 1922.

Mer läsning

Annons