Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spänning med för stora ambitioner

/
  • Åsa Avdic lyckas inte göra sin parallellvärld där Berlinmuren aldrig föll trovärdig, skriver vår kritiker.

BOK: Kristian Ekenberg om Åsa Avdics "Isola".

Annons

Om muren aldrig fallit, hur hade Sveriges plats i världen sett ut då? Kontrafaktiska resonemang kan inte ta in alla trådar som avgör historiens gång, och att förutsäga vad som hade hänt eller inte hade hänt är mycket vanskligt. En syssla som lämpar sig bättre för skönlitterära författare än för historiker.

Men även skönlitterära författare kan bli för förtjusta i sin tankelek.

Journalisten och programledaren Åsa Avdic romandebuterar nu med en berättelse om ett DDR-liknande Sverige som blandar dystopin med klassisk spänning à la Agatha Christies ”Och så var de bara en”.

Hon föreställer sig att muren står kvar, att Sverige är ett protektorat i Vänskapsunionen och att livet i Stockholm blivit lika grått som i Östberlin. I denna parallella värld får handläggaren Anna Francis en ny chans efter ett tidigare misslyckande. Ett nytt jobb inom säkerhetstjänsten ska tillsättas och kandidaterna samlas på en ö i skärgården för att utvärderas.

Men inte genom teambuildingövningar som att paddla kanot. De ska prövas psykiskt genom ett mord och hur de reagerar på att en i gruppen mördas. Personen som ska dö är Anna Francis.

Men bara inför de andra. I själva verket ska hennes drogade kropp föras till husets hemliga del, varifrån hon ska observera de övriga deltagarna och lämna sin rapport.

Den rena spänningsintrigen i ”Isola” berättas effektivt, om än inte originellt. Det originella ska Åsa Avdics fiktiva värld addera. Men hennes svenska DDR-mardröm blir aldrig tillräckligt intressant som fond till skeendena på ön

Intentionen kan beskrivas som att skildra angiveri och ett kontrollsamhälle vars vaksamma blickar aldrig blundar, klätt i spänningsromanens aptitliga form. När Åsa Avdics parallellvärld inte blir fullt trovärdigt, raseras dock de ambitioner som romanen har bortom underhållning för stunden. Hon lyckas, med andra ord, vara Christie men inte Orwell.

Jag tänker på Aris Fioretos ”Mary” från 2015, som också den berättade om diktaturen, men när Fioretos är medvetet vag (även om han har en implicit historisk förebild i den grekiska juntan) om utseendet på fängelsets murar, riktar Åsa Avdic i stället sin strålkastare dit och får dem att framstå som papier maché.

Huset på ön med hemliga rum innanför väggarna är en fantasieggande premiss och som spänningsförfattare är Åsa Avdic lovande. Protektoratet Sverige under Vänskapsunionen är dock inte en lika övertygande fantasi som den isolerade ön i skärgården.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons