Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språket som slöja över grymheten

BOK
Yvonne Vera: Jungfrur av sten. Översättning Roy Isaksson.
Ordfront

Annons
Zimbabwes självständighet 1980 efter en lång befrielsekamp innebar inte att folkets lidanden var över. Snart utbröt blodiga strider mellan de två gerillagrupper som bekämpat den gamla regimen, och som så ofta kom civilbefolkningen i kläm. Idag talar man helst inte om inbördeskrigets övergrepp: förövarna har fått amnesti och genom censur, trakasserier och förtryck håller Mugabes regering offren tysta. Inte för inte låter den zimbabwesiska författaren Yvonne Vera en av huvudpersonerna i romanen Jungfrur av sten få läpparna avskurna.
Själv teg dock inte Vera, som trots att hon inte hunnit publicera mer än fem böcker innan hon gick bort i april i år, endast 40 år gammal, hör till de främsta namnen i den moderna afrikanska litteraturen. Hennes sista roman är ett skakande vittnesmål om ett land som sargas och slits sönder, om människor som drabbas av ett lika hänsynslöst som meningslöst våld, som går under eller blir ärrade överlevare. Med poetisk förtätning skildras hur självständighetens sköra hopp föds och föröds och hur det är att leva vidare i förväntningarnas och möjligheternas spillror.
Det tar ett bra tag innan historien vecklas ut och växer sig stark. Vera börjar med att utan brådska måla upp scenen detalj för detalj, visserligen med färgrik och sinnlig intensitet, men så makligt att man emellanåt är nära att tappa tålamodet. Framförallt är det platser som intresserar henne: länge innehar staden Bulawayo och byn Kezi de egentliga huvudrollerna medan människorna förblir staffagefigurer, vaga och undflyende. En kvinna och en man möts, inleder ett passionerat men komplicerat förhållande, skiljs trots att känslorna fortfarande flammar. När Vera övergår till att berätta om de kamouflageklädda kvinnliga soldater som under vapenvilans korta respit återvänder från bushen och vänder upp och ned på den traditionella ordningen har man redan hunnit glömma kärleksparet.
Men så smäller det plötsligt till, skoningslöst och brutalt. I skildringen av inbördeskriget omvandlas Veras dröjande prosa till en smattrande kulspruta: "Vägspärrar. Bomber. Landminor. Handgranater. Minnet går förlorat. Självständigheten tar slut. Vapnen höjs. Höjs på nytt." Den älskande kvinnan vi tidigare mött, Thenjiwe, faller offer för en förhärdad rebell som skär halsen av henne. Systern Nonceba ser på, våldtas därefter och stympas. Författaren skonar inte läsaren när hon beskriver hur sömniga Kezi blir till "en oskyddad kyrkogård där ingen blir begravd och alla blir svikna", hur befolkningen torteras och massakreras.
Ändå upplever jag ibland språkets drömska metaformättade skönhet som ett höljande dok och önskar att karaktärerna fått träda fram tydligare: när Vera väl skalar av sin prosa blir den effektiv och skarp som ett yxhugg. Men kanske är historien alltför grym och frånstötande för att uthärdas utan poesins mildrande slöja. Drabbande är berättelsen hursomhelst, lika förfärande som angelägen.

Mer läsning

Annons