Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ståhle saknar självkritik

... och får svar av Crister Enander som skrev

Annons
Det är synd om Dag Ståhle. Ja, det är uppenbarligen riktigt synd om Dag Ståhle. Han har fått en negativ recension. Det ska väl inte en stackars författare få. Och allra minst i Sundsvalls Tidning. Dag Ståhle har ju vuxit upp i Sundsvall och då ska väl alla vara snälla. Men så fungerar det ju inte, bäste Dag Ståhle. Dåliga böcker för dåliga recensioner oavsett var man är född och uppvuxen. Om det är så Haparanda eller Ystad, Kalix eller Sävsjö, Karlstad eller Karlshamn. Det är samma sak överallt. Snus är snus om än i gyllne dosor.
Men Dag Ståhle är upprörd. Han är enligt egen utsago den mest förolämpade mannen i Norden. Han gnäller och gormar. Men det är, närmare besett, mycket litet substans i hans inlägg. Men vad säger Dag Ståhle egentligen, bortsett från att han tycker att hans egen konst är jämförbar med Pablo Picassos.
Dag Ståhle känner sig tacksam, inte bara över att Kulturrådet beviljat hans bok kulturstöd, utan även över att jag inte recenserat hans debutbok. Men jag skrev faktiskt om Dag Ståhles förra bok, romanen \"Marwins minne. En stålfågels dagbok\". Även den artikeln var publicerad här på ST:s kultursida. I min recension framhöll jag bland annat: \"Det finns en frisk berättarglädje, en vild och välutvecklad fabuleringsförmåga i \'Marwins minne\'. Den spritter av infall och Ståhles stil är god.\"
Skillnaden mellan Dag Ståhles förra bok och hans nya alster, \"Kompositioner\", är att det i den senare uppstått en kraftig obalans mellan uttrycksbehovet och meddelelsebehovet. Det är alldeles uppenbart i \"Kompositioner\" att Dag Ståhle tycker det är viktigare att skriva, att få uttrycka och formulera sig, än vad det är att faktiskt vända sig till en livs levande läsare. Det finns ingenting och jag menar verkligen ingenting i \"Kompositioner\" som rimligtvis kan angå eller beröra någon annan människa än Dag Ståhle själv.
Men jag förstår, som sagt, att Dag Ståhle är glad idag. Han ger ju ut sina böcker på eget förlag A & O böcker och han har nu fått veta att Statens Kulturråd gett honom omkring sisådär trettiotusen kronor. Det täcker tryckkostnaderna och ger kanske till och med någon krona över till kaffekassan.
Dag Ståhle tycks annars, för att vara en ung författare, ha ett egendomligt förhållande till etablissemanget. Han tycker att min recension av hans bok även blir till ett \"hån mot etablissemanget\". Räknar sig Dag Ståhle dit? Vandrar han uppe på Parnassens höjder? Är det som är själva syftet med hans skrivande, att få vara med bland de stora grabbarna och tjejerna? Att få sitta och meta vid de feta köttgrytorna? Ja, då är det sannerligen inte konstigt att hans böcker blir sämre och sämre.
Men vad vet jag, en gammal skeppsbruten gubbe. Jag sitter ju här på min lilla ö, kokande av ilska, och tittar på de osedvanligt otäcka ödlorna. En av dem, en riktigt ruggig en, ser nästan ut som författaren och redaktören och konstnären och debattören Dag Ståhle. Pompös, pretentiös och i total avsaknad av minsta lilla gnutta självkritik.

Mer läsning

Annons