Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stolpskott, Ahnlund

/

Annons
Ett år efteråt, två dagar innan årets pristagare blir offentlig går Knut Ahnlund till brett angrepp på Svenska Akademien; det sker över ett par sidor i Svenska Dagbladet. Ahnlund har laddat länge: hans ilska handlar om det obegripliga och förödade valet av Elfriede Jelinek till Nobelpristagare i litteratur för ett år sedan.
Efter ett års läsning och mental uppladdning meddelar nu Ahnluind att han inte ens formellt kvarstår i en akademi präglad av så genomuselt omdöme att den kan belöna en författare som Jelinek. Akademiens arbete lämnade han redan 1996; då kom han inte överens med dåvarande ständige sekreteraren, Sture Allén. Året efter ilsknade Ahnlund till när Horace Engdahl valdes in i Akademien.
Ahnlund slutade gå på sammanträdena. Dock dök han upp någon gång. Jag såg honom själv, till min förvåning, på högtidssammanträdet 2002. Till synes obesvärad tog han plats vid bordet i Börssalen. Dock, fick jag senare veta, deltog han inte i den efterföljande middagen på Berggården.
Sin offentliga närvaro i den krets han lämnat förklarade Ahnlund med att han ville lyssna på Peter Englunds installationstal. Vilket han kunnat avlyssna i radio eller läst i Akademiens informationsblad.
Men nu är det alltså slut. Jelinek var droppen. Varför ilskan dröjt ett år och kommer som ett varningsskott inför årets pristagare framgår inte riktigt av Ahnlunds långa massaker på Jelineks författardskap i SvD. Allt hos henne är uselt. Hon är närmast en litterär bluff. Att han belönats med annat än Nobelpriset Heinrich Böllpriset, Georg Büchnerpriset, Dagermanpriset och andra kan Ahnlund aldrig förstå.
Likt en litteraturkritikens Don Quijote går han till attack mot väderkvarnen Jelinek. Att han hamnar i sällskap med diverse reaktionära krafter i framför allt Jelineks hemland Österrike bekymrar inte den tappre riddaren av god litterär smak. Akademien må ha fel, hela världen ha fel men Knut Ahnlund vet att Elfriede Jelinek är en genomusel författare.Förra årets pris till henne har, skriver Ahnlund, \"inte bara varit till obotlig skada för alla progressiva krafter, det har förvillat den allmänna synen på litteraturen som konst. Det går ut över alla tidigare val och en rad kommande\".
Det låter som ett eko från Fredrik Böök; samma slags värnande av den goda smaken och samma avsmak för det som är provokativt, som gräver sig ned i språkets och litteraturens mest undanskymda, mörkaste källarrum.
Där trivs inte den rättrådige Ahnlund. Därför går han till attack inte bara mot Jelineks författarskap utan också den akademi som haft det begripligt dåliga omdömet att belöna henne med världens mest prestigefyllda litterära pris.
Ahnlunds vulkanliknande utbrott ska säkert också läsas som en varningssignal inför torsdagens beslut om årets pristagare: gör inte om dumheten, välj en pristagare i min smak.
Det är nästan litet tragiskt; hur förbittrad kan en missbelåten akademiledamot bli. Och genast dyker frågan om det livslånga ledamotskapet i Akademien upp. Men vad händer om det ges upp? Blir Akademien en svängdörr där nöjda ledamöter kommer och missnöjda möter dem i dörren?
Svenska Dagbladet gör förstås stor sak av att få bereda plats för Ahnlunds utbrott; nästan i stil med förra veckans toppnyhet om att det inte var Shakespeare som skrev Shakespeares dramer.
Det är väl ungefär lika intressant som att Knut Ahnlund tycker illa om Elfriede Jelinek.


Mer läsning

Annons