Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stora livsgåtor för små barn

Författaren Åsa Lind växte upp i Ångermanlands inland. I barndomshemmet uppmuntrades nyfikenhet och modern läste ofta högt. Båda sakerna märks i Åsa Linds böcker, där hon ger utrymme både åt stora livsgåtor och konkreta frågeställningar. Och hon gör det med ett språk som gör högläsaren lycklig.

Annons
Sandvargen har flyttat till en ny grotta. Så det blir inga fler böcker om honom. Men i klassrum och på skolgårdar lever han vidare, i barnens lekar. Bland annat bor han i en skola i Ystad.
Han äter gärna korv, har jag fått veta, säger Åsa Lind med ett stort leende, och man förstår, att bättre beröm kan hon inte få, än att hennes figurer fått ett eget liv utanför bokpärmarna.
Tänk att bli del av någons lek. Det är hisnande!
Böckerna om Sandvargen handlar om flickan Zackarina som bor med sina föräldrar i en stuga vid havet. Närhelst hon känner sig ensam, arg, ledsen eller behöver grunna över något går hon ner till stranden, där Sandvargen bor. Tillsammans med honom leker hon, grubblar på filosofiska spörsmål, löser problem och lär sig saker.
Åsa Lind är en kvinna med stora gester och många ord. Hinner knappt med sin smörgås i ivern att berätta om glädjen i att skapa, utforska språkets möjligheter, få respons i skolorna. De långfingrade händerna flyger, lockarna viftar, ögonen glimmar och man blir snabbt övertygad om att hon tycker hon har världens roligaste jobb.
Hon ser barnboksskrivandet som ett utforskande av språket, och hon drar sig inte för att leka med språket, utveckla det.
Vad är möjligt att säga med ord? Hur skriver man en färg? Hur berättar man en doft?
Men Sandvargen var redan på språng, bort över havet i skrälliga skutt. Där i öster hade han nämligen spanat in ett litet gredelint åskväder, mojsigt som en marängtårta och fullsmockat med knapergula knallblixtar.
(ur Sandvargen och hela härligheten)
Idéerna till berättelserna om Sandvargen fick Åsa Lind dels i minnet av de funderingar hon själv hade som barn, dels i sådana frågeställningar som finns i allas våra liv och som på olika vis handlar om relationer.
Och så kan det vara konkreta ting. Varje gång jag ställs inför en fråga eller fascineras av något tänker jag på hur man skulle kunna skriva om den. Tankeleksdelen av skapandet är väldigt lustfylld!
Redan som barn uppmuntrades hon att fundera, fråga.
Mamma sa alltid att man får tänka vad man vill och man ska fråga om allt man vill veta.
Något som utmärker Sandvargen är hans förmåga att vrida och vända på verkligheten så att inget längre är självklart, att se förutsättningslöst på saker och ting.
Sandvargen drog sig i morrhåren.
Mja, vill man träna tänkeriet, sa han, så kan man ju alltid tänka sig varför.
Varför? Sa Zackarina. Varför vad då?
Varför vad som helst, sa Sandvargen. En av mina favoriter är varför flugan. Det kan jag tänka på en vecka i sträck.
(ur Mera Sandvargen)
2003 fick alla sexåringar i hela Sverige Sandvargenboken i present, i samband med Världsbokdagen.
Så många ryggsäckar som den låg och skvalpade i. Det kändes jätteroligt!
Åsa Lind bor precis som Zackarina i Sandvargen vid havet, närmare bestämt på ön Lappo i Ålands skärgård.
Från mitt arbetsrum ser jag vatten och öar. Det är vackert, spännande, naturnära och centralt.
Men hon växte upp i inlandet, i byn Karbäcken i norra Ångermanland. I hemmet fanns inte många böcker, men modern hade vikt lördagseftermiddagarna till högläsning för Åsa och hennes tre systrar. Hon läste då allt barnen ville, oavsett hur lång tid det tog. Hon sjöng också gärna och ofta.
Och pappa var en fantastisk berättare och brevskrivare.
Själv har Åsa Lind skrivit och berättat så länge hon kan minnas. Hon är också utbildad journalist, men säger att hon känner sig mer hemma i fiktionens värld än i journalistikens.
Men ta-reda-pået finns kvar. Det är nog delvis därför jag inte kan släppa det här med faktaböcker.
För hon varvar romanförfattandet med faktaboksskrivande. Faktaböckerna spänner över ett vitt fält, från en flora över en bok om geologi, till en om änglar och en om prinsessor.
Att skriva om prinsessor var inget som jag fick någon omedelbar lust till. Jag var ingen prinsesstyp när jag var liten.
Men när hon gick till biblioteket och slog upp ordet prinsessa och nio av tio uppslagsverk hänvisade till ordet prins blev hon sporrad.
I den rosa Prinsessboken finns både fakta om prinsessor, några klassiska sagor och en del tips, till exempel om hur man gör sin egen prinsessklänning.
Geologiboken blev en utmaning: hur får man in 15 miljarder år på ett uppslag och hur förvandlar man det geologiska fackspråket till kortfattade texter, begripliga för barn?
Man måste jäklar-i-mig förstå allt så bra själv att man kan minimera. Det gäller att välja vilka ord man använder.
Vilket också innefattar att tänka på hur man använder han/hon/man, påpekar hon.
Det är ju ett val man gör. Skriver man han eller hon när man skriver om någon i allmänhet? Nämner man de kvinnliga figurer som finns?
I den bok om magi som kommer i höst blev det extra tydligt, eftersom orden trollkarl och häxa har helt olika klang.
Därför balanserade jag texten så långt det gick, dels med att ofta skriva \"magiker\" om båda kön, dels genom att växla mellan hon och han.
På frågan om hur hon ser på barn som läsare blir Åsa Lind lite irriterad:
Vem skulle ställa frågan om hur en vuxenboksförfattare ser på vuxna som läsare? Det ställs andra frågor när det gäller konst för barn, vilket kan reta mig. Jag tycker det vore intressant om konst för barn ibland betraktades på samma sätt som konst för vuxna.
Fotnot: 2003 fick Åsa Lind Nils Holgersson-plaketten för första boken om Sandvargen.
Åsa Linds nästa faktabok, Abrakadabra, kommer i höst. Hon jobbar också med en ungdomsroman, som kommer till våren.

OBS OBS BILDTEXT TILL BOKOMSLAGSBILDEN: Böckerna om Sandvargen är illustrerade av Kristina Digman.

Mer läsning

Annons