Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storslaget strindbergskt skådespeleri

/

Teater
Dramaten: Fröken Julie av August Strindberg.
Regi: Thommy Berggren.
Scenbild och kostym: Lennart Mörk.
I rollerna: Maria Bonnevie, Mikael Persbrandt, Ingela Olsson.

Annons
Det vibrerar av makt och erotisk åtrå när Dramaten spelar "Fröken Julie" på Lilla scenen, "Svenska Dramatens första Naturalistiska Sorgespel". Så har Thommy Berggren iscensatt Strindbergs mest spelade stycke, trogen intentionen och avsikten, om än inte alltid bokstavligt.
"Ett modernt psykologiskt drama där själens finaste rörelser skola speglas från ansiktet mera än genom gester och stoj", angav Strindberg själv som modell. Med "Julie" röjde han ny, om än kort väg; naturalismen lockade honom, själv kom han att bli förebild för andra, som Gorkij och Tjechov, men valde snart en annan linje.
I "Fröken Julie" tog han som vanligt modell av verkligheten. Sommaren 1888 bodde han på det förfallna, misskötta slottet Skovlyst utanför Köpenhamn. Snart misstänkte han slottets grevinna, Louis de Frankenau, att ha ett förhållande med förvaltaren Ludvig Hansen. Med Hansens 18-åriga dotter hade Strindberg en kort kärlekshistoria, som ledde till att Hansen, "min husvärd och bandit", försökte pressa pengar ur den skuldsatte Strindberg. Julies självmord fick han idén till dagen innan han började skriva pjäsen: Victoria Benedictsson, som han avskydde, hade med en rakkniv tagit livet av sig på ett hotell i Köpenhamn, där Strindberg en gång bott. En mer historisk förebild till historien om Julie och Jean är den danska 1700-talsdrottningen Caroline Mathildes förhållande med sin livläkare Struensee.
Det var som ofta i Strindbergs författarskap: "Vi ses i min nästa pjäs".
Av intryck och förebilder gjorde Strindberg sin egen pjäs. Att Berggren nu låter folket på gården, liksom Kristin, den utsedda hustrun, kalla Jean Johan är möjligen en långsökt poäng: Strindbergs andra förnamn var Johan.
Det värdefulla i Thommy Berggren iscensättning är att han låter styckets alla bottnar komma till ytan. Här finns klassperspektivet, kvinnoemancipationen, den erotiska besattheten; det privata blandas med det samhälleliga, köket på herrgården blir ett erotiskt och socialt slagfält. "Fröken Julie" är, alldeles bortsett från var Strindberg hämtade idéer och inspiration, han kanske mest mångtydiga stycke, samtidigt det mest utmejslade.
Det går utmärkt fram i Berggrens uppsättning. Här är en kamp, bokstavligen på liv och död, mellan Julie och Jean. Men i skuggan av det klassperspektiv som blir Julies död och Jeans eviga öde; i honom går drängen aldrig ur. Likt en kör i ett grekiskt drama betraktar Kristin denna strid. Att hon är en av förlorarna bekymrar henne mindre än den galenskap som drabbat Julie (när hon beter sig som hon gör, vad har då underklassens att kämpa för, förebilden har förlorats) och den moraliska sotdöd som gör Jean omöjlig som tilltänkt make.
Allt demaskeras, mer med ett hat lika starkt som åtrån än de "själens finaste rörelser" Strindberg möjligen tänkte men knappast skrev in i sitt drama. Med den stora dramatikens förunderlighet bevarar "Fröken Julie" en evig aktualitet: modernisera klassperspektivet och detta kunde utspelas i dag lika väl som på en herrgård under 1800-talets slut. "Fröken Julie" visar också vilket Berggren väl tillvaratar en framtid för dramatiken: här finns i en första version mycket av det som sedan gjordes av O'Neill, Albee, Norén och några dussin andra dramatiker.
Inte minst är "Fröken Julie" en skådespelarnas teater. Mycket litet finns av yttre handling, allt utspelas i slottsköket, en vacker scenbild av Lennart Mörk där det jättelika matbordet blir en scen på scenen; allt handlar om dessa tre människor, en ljus midsommarnatt. Det som visar en värld utanför är folket som nyfiket försöker se vad fröken och Johan gör där nere i källarvåningen och greven som ringer på Jean.
Åtrå och hat är sidor av samma sak; det är idén med Maria Bonnevies och Mikael Persbrandts tolkning av de rollerna som Julie och Jean. Hos dem växlar hatet med den erotiska laddningen sekundsnabbt. Jacques Prévert skrev en gång, i en dialog till en Carnéfilm:
"Ett kärlekspar består alltid av en bödel och hans offer-"
"Vi är ett undantag. Vi är två bödlar."
Ungefär så är samspelet/motspelet/striden mellan Bonnevie och Persbrandt. Bödeln skiftar, offret skiftar, till slut är de både bödel och offer.
I sin intensitet, i sin erotiska laddning är deras spel suveränt; de balanserar på livets knivsegg och samhällets klassgräns.
Maria Bonnevies adelsfröken är en ung flicka som strax ska bli mogen kvinna, redan kantstött av livet, av moderns öde och en nyss uppslagen, olycksalig förlovning. Vad har hon att hoppas på? Ta över herrgården, bli grevinna när fadern dör? Inget lockande öde för någon som försöker se världen i ett annat perspektiv.
Kanske ingen emanciperad "halvkvinna" (som Strindberg kallade dem), mer en fördomsfri aristokrat som omedvetet anar en ny tid, ett annat liv och därför blandar sig med folket i dansen på stallbacken. Maria Bonnevies Julie antyder både en medvetenhet och en oskuldsfull omedvetenhet om allt omkring henne. Det gör gestaltningen fascinerad, just därför att den aldrig blir entydig.
Hennes Julie byter åsikt och känsla sekundsnabbt; vilket var precis vad Strindberg tänkte med dramat: här förebådas något som långt senare drev i väg till att bli absurd teater. Hon är vacker och intagande ena stunden, en djävul förklädd till fröken i nästa. Men hela tiden, i små, nästan omärkliga tonfall och gester, anas att Julies öde är beseglat redan första dansen med Jean.
I honom möter hon sitt öde. Det slutar med rakkniven på halsen, blodet som rinner. I slutscenen, när allt är förbi, vacklar hon in, blodröd på den vita sommarklänningen.
Men vem är Jean som lockar grevens dotter in i detta ödesdrama? Där finns ett stänk av Carlsson på Hemsö i Mikael Persbrandt gestalt: samma slags förslagenhet, samma vilja att ta sig upp i samhället, en streber draperad till herrskapsdräng.
Persbrandt är elegant i rörelserna, behärskad på herrskapsvis, men kanske mer desperat än beräknande: hans Jean vill verkligen nå första grenen för att kunna svinga sig upp till samhällets högsta skick. Han är besatt av Julie men när hon börjar tveka om hans framtidsplan är han obeveklig; då faller den tillägnade polityren av Jean och han visar sig vara en hänsynslös usling. Att offra först Kristin, som väntat sig äktenskap, sedan Julies burfågel och slutligen Julie bekymrar honom föga. Han har sin stolta livsplan men är ett offer för sitt ursprung: drängen sitter djupt i ryggen på honom. När greven ringer i klockan krossas både Jeans framtid och, kan man ana, hans liv: han kommer aldrig att bli annat än en tjänare.
Medan Julies öde dömer henne till självmord är Jeans öde ett liv i armod; framtiden blir aldrig annat än en dröm för den som är son till en dräng.
Grevedotter eller drängson gör det samma; det är ett grymt drama.
Samspelet mellan Bonnevie och Perbrandt är vidunderligt: hennes hetta mot hans kyla, hans hat mot hennes förtvivlan. Sällan har ett kärlekspar gestaltats med samma hetta, erotiska sensualism och sociala determinism som det som nu kan beskådas på Dramatens lilla scen.
Ingela Olssons Kristin betraktar detta med ett slags upphöjt lugn. Hon vet sin plats och tänker inte lämna den; hellre ett lugnt men trist liv än den eld som drabbat fröken och Jean. Med sin nästan utsuddade karaktär blir Kristin det tredje offret i dramat, om än den enda som tycks ha en framtid.
Det är ett storslaget skådespeleri på tre håll, i en iscensättning som förlitar sig på Strindberg och de sanningar om människan som gällde 1888 och inte ändrats en millimeter 2005.
Fröken Julie skulle vara galen också i kväll.

Mer läsning

Annons