Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stravinskij med must och karaktär

Annons
Ronnie Weber, violin
Sundsvalls Kammarorkester
Dirigent: Christian Lindberg
Musik av: Mozart, Prokofjev och Stravinskij
Stadshussalongen

Inte är det lätt att begripa sig på Sundsvallspublikens prioriteringar. Efter ett flertal konserter med mycket klen tillströmning var det i torsdags fullsatt salong. Givetvis är detta glädjande, men samtidigt häpnar jag över att inte fler förmådde uppskatta exempelvis den legendariska cellisten Natalja Gutman i februari. Vad får en konsertbesökare att gå?
Torsdagens konsert bjöd ett synnerligen hörvärt och genomtänkt program. Dirigenten Christian Lindberg passar särskilt väl i det utåtriktade och dansanta, även om han också ser till att lyfta fram allvarligare hållen musik.
Kvällen inleddes intimt. Mozarts serenad nr 12 i c-moll för åtta blåsare blev en klar kontrast till kvällens två ryska kompositioner. Men med tolkningen som gavs fick även den wienklassicistiska ett stort mått av vitalitet. I det rörliga fanns också linjer och ett tydligt stämspel. En utmärkt uvertyr. Det här borde inspirera till fler konserter med musik i olika sättningar, kammarmusik- och orkesterverk i blandning.
Sergej Prokofjevs andra violinkonsert tillhör tonsättarens viktigaste kompositioner. Till skillnad från den betydligt slankare första konserten är den mer dramatiskt upplagd, stundtals introvert men även auktoritär.
Ronnie Weber gav ett framförande med god musikalitet och klangbehandling. Tolkningen var mycket romantiskt hållen, men blev för den skull sällan utsmetad; de lyriska avsnitten spelades med en bärande rakhet. Jag hade dock gärna hört en tydligare frasering av den rapsodiskt hållna första satsen. I de högsta registren i denna blev också intonationen stundtals oprecis, något som också gällde för Andantet.
Finalen fick en tilltalande djärv attack. Tempostegringen ledde dock till ett mindre väl uttecknat spel. Orkesterackompanjemanget var smidigt och välbalanserat.
Kvällen fick en slående avslutning med Igor Stravinskijs charmerande balettsvit "Pulcinella". Här tonades den klangliga och dynamiska variationen av musiken ned. Resultatet blev en transparent hållen tolkning, där dirigenten lyfte fram musikens rytm och energi. Samtidigt gavs satserna mycken must och karaktär.
Serenatan och Tarantellan spelades särskilt fint. Den första passande sentimentalt, den andra snabbt och genomlyst. Utmärkta instrumentinsatser, med en förnämlig trumpetare. I den här repertoaren hade det dock behövts en konsertmästare med ett stadigare och kraftfullare spelsätt.

Mer läsning

Annons