Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Strejken i Sundsvall som förändrade världen

/
  • Bo Jonzons träsnitt med motiv från strejkdagarna finns med i utställningen.
  • Från Bo Jonzons träsnitt med motiv från Sundsvallsstrejken.
  • Enade vi stå, söndrade vi falla. Arbetarna lärde av strejken att det går att förändra om man är många, och överheten drog kanske slutsatsen att det inte går att pressa människor hur långt som helst om man vill undvika revolution.
  • I utställningen

Enade vi stå, söndrade vi falla.

Sällan har den insikten satt så stora spår i samhället som efter 1879. Då förstod Sveriges arbetare att bara tillsammans kunde de förändra en orättvis samhällsordning.

I dag öppnar Sundsvalls museum en utställning som minns storstrejken - upptakten till jämlikhetens Sverige.

Annons

Normalt sett skulle det inte ha hänt. Att arbetare lyckades rubba överhetens makt över produktionen och ekonomin.

– Och det hände här i Sundsvall. För första gången gick 6 000 arbetare samman och lade ner arbetet. Borgerligheten blev förstås skrämd: Vad var alla de här i stånd att hitta på? säger Tina Johansson.

I dag invigs utställningen "130 år sedan Sundsvallsstrejken" vid Sundsvalls museum av författaren Vibeke Olsson med flera. Lokalen är inredd enligt 1800-tal, och Internationalen sjungs fyrstämmigt från en skärm. De viktigaste händelserna under de dramatiska dagarna går att följa till Bo Jonzons vackra träsnitt, från misären i arbetarstugan och träpatronernas lyx till scener under strejkdagarna.

Det var omstörtande dagar på många sätt. När landshövding Treffenberg försökte hindra landets tidningar att skriva om strejken brydde sig ingen om honom. Makten var just nu matklös, och budskapet spreds land och rike kring.

Inte ens blev strejken någon orgie i fylla och våld, som överheten trott. Arbetarna kunde minsann uppföra sig belevat, de med. Men tillbaka till arbetet gick de inte, och för att tvinga dem sände Treffenberg efter militär.

– Vilket mod arbetarna visade! Redan innan hungrade de, och hade kanske fem-sex barn per familj, säger Tina Johansson.

Att utsätta barnen för risken att helt förlora försörjningen verkar vansinnigt. Men redan 1878 hade arbetarlönerna sänkts på grund av konjunkturläget. Många tvingades skuldsätta sig för att överleva och bröts långsamt ner av maktlösheten.

När nästa år blev ännu sämre, medan sågverksägarna kunde lyfta ett tremiljonerslån från staten utan att låta något gå till löner, bröt desperationen fram. Svälten skulle ju komma ändå, så varför arbeta?

Det var hotfulla ord och sånger, rent revolutionära stämningar, som vibrerade genom tiden.

"Ned med fanan utan all pardon, annars blir här tvärt revolution. Jag min kraft vill samla, vilken ska nu ramla - gärdsgårdsstören eller kungens tron?" står det i sången "Upprorsfanan i Sundsvall", som sjöngs på melodin "Lilla vackra Anna".

Ändå var inte själva Sundsvallsstrejken lyckosam. Efter några dagar började de flesta gå tillbaka till arbetet. Några av dem som sågverksledningen identifierade som ledare fängslades, andra blev av med arbetet.

Men något hade förändrats. I det inre, i relationen. "Giv-akt-ställningen med mössan i hand, till och med för kvarttumbasen, var slut" sa Isak Boström, en av dem som sattes i fängelse som strejkledare, i samband med 50-årsminnet 1929.

Och även i det yttre var en boll i rullning, och den skulle leda till åtta timmars arbetsdag, semester, anständig lön och kollektivavtal. Och till allmän rösträtt, demokrati och ökad jämställdhet.

– Arbetarna hade insett att det bara var tillsammans de var starka nog att uträtta något. I dag går folk ur fackföreningarna. Då står man där ensam, utan gruppen bakom sig, säger Tina Johansson.

Utställningen pågår 14 november 2009 - 21 februari 2010.

Annons