Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Suverän Fadren gör en handsvettig

Annons
Teater


Fadren
av August Strindberg
Teater Äsch
Loftet
Regi: Paul Chevallerau
Scenografi: Helene Borgsten
Medverkande: Marie Lundblom, Åke Arvidsson, Vera Nordin m fl

Skolminister Ibrahim Baylan vill göra unga människor bekanta med klassikerna genom att ge ut böcker i nyutgåva. Efter att ha sett Teater Äschs Fadren undrar man om han inte borde överväga att skicka ungdomarna på teater istället.
Idén att servera Strindbergs Fadren för unga (och äldre, förstås) strängt taget i originalversion bygger på tanken att barn, som ställs mitt i en kamp mellan livets två viktigaste personer, har mått lika dåligt i alla tider. Ord, normer och årtal är bara detaljer.
Ett svart rum med två vita motpoler markerar redan från början ställningskriget mellan Ryttmästaren och hustrun Laura om vem som ska bestämma om dottern Bertas framtid. Närheten till de agerande är nästan generande; det är som om man satt i deras finsoffa och i smyg betraktade deras familjeelände.
Först vimlar man omkring i tidsförvirring; vissa klädesplagg indikerar nutid eller till och med framtid, medan värderingarna är gammaldags. Men, tänker man, visst finns de här normerna än i dag, kanske i huset bredvid, i familjer från andra kulturer? Sådant är vi ju bra på att föreställa oss numera.
Men snart glömmer man kulturer, kläder och till och med orden som sägs. Man ser bara människorna och deras relationer, det som rummet och de dubbla visuella budskapen haft som enda uppgift att sätta fokus på. Man bara sugs upp i den otäcka stämningen; den som sipprar efter väggarna och ständigt stegras tills man bara sitter och väntar på det hemska som måste hända.
Vera Nordin är underbar som den moderliga, ömsinta och förtvivlade amman. Åke Arvidsson och Marie Lundblom, som spelar det äkta paret, gör rollprestationer som överträffar det mesta jag sett dem göra förut.
Marie Lundbloms Laura är en kyligt gnistrande, intelligent diamant, den starkare redan från början, \"helläskig\" enligt min tonåriga dotter. Åke Arvidsson gör Ryttmästaren till en tryckkokare av stegrande nervdaller, ångest och puls. När han mot slutet i kropp, rörelse, ansikte och tal osminkat låter oss se hur en människa bryts ner ger han mig handsvett.
Ingen är hjälte, ingen är skurk; det är bara så hemskt att vid något tillfälle tog maktbegäret den plats som kärleken och balansen skulle ha haft. Det går inte att se var det började, inte att bringa reda bland antydningar, tolkningar och rädslor.
Vem som är offer för vem och vad kan diskuteras i timmar. Men från denna föreställning är det inte analysen utan känslorna man tar med sig hem. De som är lika i alla tider.
Fadren spelas i ytterligare två föreställningar i den här omgången. De är väl värda en större publik än den som kom till Loftet på lördagkvällen. Själv gick jag därifrån med knädarr och hjärtklappning.

Mer läsning

Annons