Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svidande samhällskritik i ny utställning: "Vi tror att maskinerna gjort oss fria"

/

Maskinerna är våra vänner.
Och visst ser Emil Österholms sotiga skulpturer både välbekanta och mänskliga ut, med sina skarvade rör och sneda eldningsluckor. Men en vandring bland maskinerna väcker frågor.

Annons

Är maskinerna våra vänner?

Smaka på frågan. Det snabba och självklara svar som låg så bekvämt på tungspetsen smälter innan man hinner yttra det.

Självklart är de våra vänner, de gör ju livet så mycket lättare. Allt sker så snabbt och enkelt med maskinernas hjälp; tungt arbete är ett minne blott och mänskligheten tar gigantiska kliv framåt. Maskinerna är vår räddning!

Självklart är de våra fiender, de invaggar oss i falsk bekvämlighet och skapar en monumental, civilisatorisk ofrihet, ett giftigt teknologiskt babelstorn där maskinernas humanistiska syfte sedan länge ersatts av krass vinstmaximering. Maskinerna blir vår död!

Själv är Emil Österholm kluven.

– Jag tycker om maskiner jag kan förstå, enkla maskiner. Ungefär som de jag skapat; gjorda för att vara människan till gagn på ett grundläggande plan, säger han.

– Men moderna maskiner är något helt annat. De skrämmer mig. Det här ogenomtänkta framåtsträvandet, det ska vara nytt och snabbare och bättre, mer och mer hela tiden. Det tar aldrig slut.

Kanske, säger Emil Österholm, är det dags att våga sträva bakåt. Ta spjärn och bromsa. Samhällskritiken är en grundsten i hans skapande:

– Vi har fångats i ett kapitalistiskt system där allt syftar till att tjäna så mycket pengar det går, så snabbt som möjligt. Vi tror att maskinerna gjort oss fria; i själva verket sitter vi mer fast än någonsin. Vi är invaggade i den här frihetslögnen. Vi får inte ens tid eller utrymme att tänka, att förstå oss själva.

Emil Österholm är skulptören från Sundsvall som hittade hem i den keramiska leran och dess uttryck.

– Jag upptäckte leran på gymnasiet, jag gick estetprogrammet med inriktning på bild och form. Vi hade en kurs i att jobba med lera och jag föll direkt, det är väldigt fysiskt att jobba tredimensionellt med lera. Det är ett så levande material, jag ville bara fortsätta.

Efter fem års studier och en utbytestermin på Oslo Konsthögskola flyttade han hem till Sundsvall igen, bara för att strax dra upp bopålarna; nu är han i färd med att flytta till ett hus i Antjärn utanför Härnösand. I huset vill han bygga upp en egen keramikverkstad för att kunna arbeta i lugn och ro.

– Livet kan vara något annat än vad vi är inpräntade att tro. Människan behöver göra bruk av sitt förstånd, sin fantasi, sin kreativitet. Vi måste få tid och möjlighet att tänka egna tankar. Mycket egentid, det vill jag ha.

Samhällskritiken finns där, inbyggd i maskinerierna. Spirorören skruvar sig in i väggarna, ut i rummet, ansluter till en annan maskin och ytterligare en. De bildar familjer, får gemensamma blodomlopp; relationen mellan individen och gruppen blir livsviktig.

Skulpturerna är stora, hopbyggda av olika element, brända i keramikugnen på konsthögskolan i Oslo. Leran är inte lätt att handskas med; ju större skulptur desto svårare.

– Så många som rasat samman innan jag lyckades, säger han och skrattar litegrann.

– Leran är väldigt kinkig. Den blir lätt sur och spricker, den plockar väldigt mycket av dina känslor och tankar. Om jag är stressad är det nästan ingen idé att jobba. Leran är ett väldigt levande material.

Utställningen "Maskinerna är våra vänner" visas på Härnösands konsthall fram till den 21 november.

Läs mer: Artificiell intelligens - frälsning eller dödsdom?

Läs mer: Nyskapande framtidsopera kommer till Ångermanland

Mer läsning

Annons