Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teater mellan ytterligheterna

För några dagar kom han hem från Bosnien med utlandspremiären av en egen pjäs färsk på näthinnan.
I fem veckor har Peder Forsberg från Sundsvall regisserat på Bosniska nationalteatern, vuxit som människa - och längtat hem.

Annons
I 15 år har han funnits i Sundsvalls kulturliv som skådespelare, regissör och manusförfattare. Men det är på senare år som det har svängt ordentligt kring Peder Forsberg. Sommarteatern Troll-Ante gav vibrationer. Och nu har han fått göra något som varit få svenska dramatiker förunnat: sätta upp en egen pjäs utomlands.
Jag skriver ju mycket, och då är man i bakgrunden. Men jag har också jobbat med människor som är duktiga, och då märks det mer, säger han.
Det var också som författare och regissör han blev inbjuden till Bosnien och nationalteatern i Zenica. Peder Forsbergs pjäs Bristningar handlar om en man som får cancer och - i ett större perspektiv - om hur vi hanterar svåra saker som sjukdom och död.
Det var den finaste inbjudan jag fått när teater därnere tyckte att min pjäs hade något att säga. Där finns svåra problem med cancer eftersom alla röker, säger han.
I fem veckor repeterade han med sin bosniska ensemble och fick se en premiär på bosniska som var precis som han ville ha den. Fantastiskt, oförglömligt är ord han använder. Men när det kommer till hela vistelsen pratar han också om ytterligheter.
I scenarbetet mötte han skickliga medarbetare, fungerande relationer och en universell teaterkultur. I den yttre organisationen såg han följderna av att leva länge i en diktatur: när den väl släpper är demokratiska spelregler okända och alla vill bestämma. Och ibland krockade hans svenska planeringstradition med det sydländska improviserandet.
Samma teaterledning som applåderade att Peder Forsberg tidigt lämnade ett detaljerat repetitionsschema hyrde redan första veckan ut lokalerna till någon annan. En annan arbetsdag satte en symfoniorkester igång att öva i vad som lät som rummet intill.
En gång skulle jag bränna en ljudskiva och på hela stora teatern fanns inte en skiva till datorn; sådana fick man rekvirera, säger Peder Forsberg.
Men en som arbetat mycket i amatörsammanhang är van vid störningar. Det som var påfrestande var fritiden.
Jag var isolerad, nästan ingen kunde engelska, det fanns ingen att vardagsprata med.
Hela signalsystemet är annorlunda. Bara man går in i en affär märks det ju att man är en främling. Men det var nyttigt att känna hur flyktingar har det. Och ändå var jag välkommen hem till mitt eget land; det är inte de.
Men kultursynen är mindre kommersiell, tycker han. Där spelar man en pjäs för att den har något att berätta; den behöver inte tilltala en bred publik.
Och fast de knappt vet om de har råd med nästa produktion satsar de på utlandssamarbete med mig, med Teater Västernorrland och med andra, för att de tycker det är viktigt.
På många sätt var vistelsen hans största upplevelse som teatermänniska. Hans ensemble tyckte att den sällan haft det så bra. Fem unga skådespelare erbjöd sig att jobba gratis om han kom tillbaka och arbetade med dem. Men om han ska åka igen så vill han inte vara borta så länge, ensam.
I övrigt känns ingen utmaning för stor.
Har jag klarat det här så klarar jag allt, säger han.

Mer läsning

Annons