Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teater ska gestalta vad det är att vara människa

/
  • Staffan Mjönes är för många ett av teaterns ansikten i Sundsvall. Nu har han slutat som ordförande i Scen Sundsvall, före detta Sundsvalls teaterförening.
  • Numera är Staffan Mjönes
  • Mest är det litteraturen som stått i fokus i Staffan Mjönes kulturintresse. Men teatern har tagit mer och mer plats, inte minst med tanke på att två av hans fyra barn är skådespelare.
  • Ett par pjäser som Staffan Mjönes gärna skulle vilja bjuda in till Sundsvall är de grekiska dramerna Agamemnon och Lysistrate; en ett drama, en en komedi.
  • Teatern är dubbelsidig, liksom Janusansiktet: både sorg och glädje måste finnas där om pjäsen ska bli bra, tycker Staffan Mjönes.
  • Staffan Mjönes har många teaterminnen. Från Sundsvall minns han bland annat Lars Noréns öppna repetitioner i projektet Dramakretsen: hur uppmärksam och lyssnande han var mot skådespelarna.
  • Staffan Mjönes, avgående ordförande för Scen Sundsvall.

En enda gång har han stått på scenen. 1955.
Ändå är Staffan Mjönes för många förknippad med Sundsvalls teaterliv. I sex år har han varit ett ansikte för Scen Sundsvall, före detta Sundsvalls Teaterförening, som arrangerar gästspel från bland annat Riksteatern.
Nu är han en vanlig medlem. Men han har fortfarande drömmar om vad han vill se på scenen: Agamemnon och Lysistrate.

Annons

I Scen Sundsvalls kontorsrum står en guldstatyett med Janusansiktet: det dubbla, där ett skrattar och ett gråter.

Denna teaterns symbol är mer träffsäker än vad vi vanligen tänker på. Teatern är ju djupt dubbel: sorgen och glädjen är tvillingar, den ena kan lätt förväxlas med den andra, och en pjäs blir starkast när den väver ihop dem.

– Masker döljer inte, de avslöjar, är Staffan Mjönes sätt att beskriva det.

De som inte mött honom i teatervärlden har kanske gjort det när deras barn varit sjuka: 1983 började han som barnläkare vid Sundsvalls sjukhus, och egen teaterkarriär har han aldrig drömt om.

– Jag gjorde succé på Kristianstads teater 1955 som värdshusvärd i Bernard Shaws "Ödets man", och det var allt, säger han och skrattar.

Men teaterbesöken har varit många, som ett led i ett allmänt kulturintresse grundat i litteratur som han impregnerades med när mamma tog honom till folkbiblioteket.

– Jag minns särskilt Lysistrate på Dramaten på 60-talet; Jeppe på berget i Malmö. Och Ingmar Bergmans Trettondagsafton. Då hade vi besök av släktingar som var Hollywoodskådespelare. De förstod inte svenska men kunde sin Shakespeare, och de var imponerade. I Los Angeles bygger man en uppsättning kring en eller ett par stjärnor, men här var hela rollistan välbesatt.

– Här i Sundsvall minns jag bland annat Elfriede Jelineks "I Alperna", fantastisk i all sin bitterhet, och "En herrgårdssägen" av Selma Lagerlöf. Hon tycks alltmer bli den författare som definierar Sverige.

Han är också i den ovanliga situationen att ha två barn som valt skådespelarbanan och i dag arbetar vid Stockholmsteatrarna.

– Liv har alltid varit en apekatt, dansat och agerat och spelat upp scener. Hon var fem när hon sa att hon skulle bli skådespelare, och hon gick teaterestet i gymnasiet.

– David däremot läste juridik och sa bara en dag "jag vill inte bli som juristerna". Jag ville vara en god far och rådde honom att först ta sin examen, men han sa "det har jag inte tid med". Han försörjde sig som gymnastiklärare och sökte teaterutbildning i Stockholm tills han kom in.

Pappa Staffan fann sig omringad av teater, och kanske bidrog det till att han lät sig värvas till teaterföreningen.

De tre senaste åren, tills för en månad sedan, var han ordförande. Innan dess arbetade han med den så kallade Dramakretsen: Riksteaterns satsning på tyngre dramatik, pjäser som omgavs av föreläsningar och Lars Norén som höll öppna repetitioner, bland annat i Sundsvall. De blev en publiksuccé; föreläsningarna blev det inte alltid, och inte alla pjäserna.

– "Den polske rörmokaren" hörde dit; Tribunal" också "I Alperna". Det var roligt att möta Norén och se hur uppmärksamt och lyssnande han arbetade med skådespelarna.

Och numera har Staffan Mjönes en tydlig bild av vad teaterns och kulturens uppgift är:

– Att gestalta vad det innebär att vara människa. Det är ibland kul, ibland hemskt och ibland båda delarna.

Därför, menar han, måste teaterutbudet ge både och. Allt rolig teater är inte banal, all "fin" teater är inte bra. För mycket ångest kan bli tungt; men för mycket skratt blir tomt.

Att komedi och klassiker drar mer publik än nyskrivet drama vet varje teaterföreningsordförande med budgetansvar. Det måste balanseras mot att det också finns ett mänskligt behov av Janusansiktets andra sida.

– Till sist blir det tråkigt om det är alltför glättigt. Men över en säsong är det omöjligt att komponera ett mångsidigt, bra program som också går ihop ekonomiskt. Över två kan det gå bättre.

– Nyss motionerade vi till Riksteatern att vi tycker det finns för lite seriös dramatik i utbudet. Här i Sundsvall är det dessutom stört omöjligt att få en medelstor seriös pjäs att gå runt ekonomiskt på grund av lokalerna. Sundsvalls teater tar för lite publik, Tonhallen är mer lämpad för underhållning.

Det glädjande som hänt i föreningen är medlemsutvecklingen, som under Staffan Mjönes aktiva år tredubblats till strax över 1000. Han ger all ära till det nya arbetssättet: Hans Thörn har anställts för att värva medlemmar, ordna rabattförmåner åt dem och kommunicera direkt med dem via mejl. Det har gett lysande effekt.

Numera är Staffan Mjönes "bara" en vanlig medlem. Men om han fick välja pjäser för Sundsvall skulle han ta grekiska dramer. Först Agamemnon, därpå en sprakande Lysistrate, där de atenska och spartanska kvinnorna sexstrejkar för att få slut på männens krigföring. Och gärna ett kringverk av program där man kan möta regissör och skådespelare och lära sig saker om antiken.

Agamemnon är den store härföraren. För att få vind i krigsflottans segel måste han offra sin egen dotter Ifigenia, och det gör denne prestigehungrige man med ett stort ego att försvara.

– Som i alla krig är tanken att det ska bli en enkel och snabb militärpromenad. I själva verket blir det tio år av svält, död, pest och förråelse, säger Staffan Mjönes.

När Agamemnon äntligen kommer hem igen spricker hans äktenskap, och därpå blir han mördad. Äran, belöningen, allt som hägrat under de tio åren, smulas sönder.

– Det är världens mest citerade krigsskildring som visar krigets totala meningslöshet. Det blir ingenting av någonting. Och byt ut Agamemnon mot Bush och Ifigenia mot amerikanska konstitutionen, så har vi Irakkriget, säger Staffan Mjönes.

Där dök Janusansiktet upp igen. Det är inte bara dubbelsidigt: det är också tidlöst.

Mer läsning

Annons