Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teater som ABF

Annons
I en artikel här intill berömmer sig Teaterföreningens Staffan Mjönes och Teater Västernorrlands Tomas Melander av hur teatern blivit samhällstillvänd i Sundsvall, både den egenproducerade och den besökande. Ett rimligt beröm om man inte sett föreställningarna.
Teaterföreningen är engagerad i Riksteaterns seriösa satsning Riks Drama, med Lars Norén som konstnärlig ledare. Med tanke på hur Riksteaterns övriga utbud numera ser ut man kan till exempel bjuda teaterpubliken på Jerry Williams är det en angelägen satsning. Vilket inte hindrar frågetecken.
Vad har bestämt Riks Dramas två höstpjäser, \"En tripp i Alger\" och \"Var är alla?\"? Knappast något djupare teaterintresse. Bakom pjäsvalen anas i stället en politisk korrekthet som allt mer präglar Riksteatern under Birgitta Englins ledning, den ledning som mer varit intresserad av genusanpassning och mångkultur än något djupare intresse för god dramatik.
Också Teater Västernorrland, med en imponerande repertoar av nyskriven svensk dramatik, förefaller mer intresserad av vad som rör sig i tiden än vad som lämpar sig på scenen. \"Som glöd under snö\" är ett exempel på samhällsvåld, \"Sitta kvar\" en dramatisering av mobbning i skolan. Hedervärd realism men rätt platt teater.
Mjönes och Melander menar att teatern måste ställa sig mitt i samhället och att en föreställning måste följas av samtal om det samhällsproblem som nyss avhandlats på scenen. En god tanke men inte om den, vilket alltså snarast är regel går ut över teatern som dramatisk form. När det aktuella, politiskt korrekta ämnet blir viktigare än den dramatiska gestaltningen av det.
Vad M&M önskar är ett slags bruksteater, teaterkvällen som en träff på ABF. De jämför med 70-talets politiska teater (men önskar inte plakatteatern tillbaka), vilket är en dålig jämförelse. Den politiska teatern var i opposition, mer eller mindre revolutionär, eller drömde om att vara det. Dagens socialrealism på teatern det går att se den också i tv, som i den nu aktuella serien \"Kvalster\" nöjer sig med att beskriva företeelser och problem. Åsikterna ska avhandlas i det efterföljande samkvämet med publiken.
Det blir, med förlov sagt, något trist. Och mycket blir omöjligt. Med denna teatersyn är det omöjligt att spela den utpekade kvinnohataren Strindberg: han skär som en kniv genom allt genustänkande. Det blir problem att spela Shakespeare, med något dubiös syn på till exempel judar; det var vad som i våras hände Dramatens uppsättning av \"Köpmannen i Venedig\". Ibsen kan gå an; han rätt åsikt om det mesta. Norén är snudd på idealet, från familjdramer till fängelsepjäs, även om han råkade trampa snett med \"Sju tre\".
Att teatern ska finnas mitt i samhället är en självklarhet. Men bäst är om den gör det av egen kraft, inte som mer eller mindre dramatiserad verklighet. Eller i sämsta fall som en gestaltad rapport från närmsta socialkontor.
Att den traditionella teaterpubliken den tydligen både Mjönes och Melander vill slippa föredrar annat än en bakgård i Alger eller en Q 8-mack i glesbygden är kanske inte märkligt.
De flesta går på teater för att se teater. Inte för att sitta i teatercaféet och diskutera något samhällsproblem.

Mer läsning

Annons