Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den svåra vägen till förlåtelsen

/
  • Fest i Mattisborgen. Mattis (Tony Könberg), alla rövarna, Lovis (Mia Rydell) och Ronja (Sofia Göransson).
  • Rumpnissarna hänger en vagga på Ronjas fot.
  • Ronja och Skalle-Per (Sofia Göransson och Kjell Olofsson).

Kvartersteatern
Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter
Regi: Thomas Nordström
Scenografi: Anna Olofsson
Kostym: Cecilia Götesdotter Axelsson
Norra berget

Annons

En efterlängtad son som visar sig vara en älskad dotter. En barndomsrelation där ovänskapen kommit emellan och spridit sitt svarta gift, som också droppar vidare i kommande generationer. Kamp om resurser och den otäcka tendensen att förvandla sina fiender till något icke-mänskligt, till ohyra och skitstövlar. Och, förstås, barn som prövar sina föräldrar till bristningsgränsen.

Det finns mycket allmänmänskligt i Astrid Lindgrens berättelse om de rivaliserande rövarklanerna i Mattisskogen; så mycket att den blivit en nationalklenod och då mest uttalat i filmens form. Att Kvartersteaterns uppsättning följer filmen i det mesta är delvis en nödvändighet, eftersom man inte får förändra i Astrid Lindgrens berättelser, men också det säkraste sättet att vinna publiken eftersom alla bär med sig filmen.

Allt finns ju där som vi förväntar oss, mot fond av en präktig borg, en sagoskapelse i Norra bergets skog, och en fantastisk kostym, inte minst vad gäller skogens övernaturliga väsen. Det är kostymen som gör de läskiga grådvärgarna, de sensuella vildvittrorna och de korkade rumpissarna.

Samtidigt är det inte lätt att återskapa filmens dramatik i en begränsad scenisk miljö. Men man gör sitt bästa, ofta med glimten i ögat och laddar på med lite humor ibland, och det är tur att skogen finns där som utrymme och stämningsskapare. Ronja Rövardotter är i original ingen särskilt komisk berättelse och inte rymmer den särskilt mycket slagsmål och vilda ritter som Kvartersteater älskar, men man höjer halterna av samtliga.

I första akten är det ändå som om scenerna staplas lite på varandra för att allt ska hinnas. I andra lugnar det ner sig och fördjupas, karaktärerna slår ut i blom och de rörande inslagen står på kö, försoningsscenerna, Skalle-Pers död, mötena mellan människor som får tiden att stanna och hjärtat att beröras.

Ingen kan bättre än Tony Könberg gestalta Mattis, det blödiga mjukishjärtat under en yta av storhetsvansinne, ett stort barn som ingen genomskådar och förlåter bättre än de två kvinnor han älskar, Lovis och Ronja. Kjell Olofsson (Skalle-Per) lyckas med att både ha den sanningssägande narrens roll och vara en vördnadsbjudande gammal man. Och jag tror inte jag sett ett så karismatiskt titelpar i någon av Kvartersteaterns pjäser som Sofia Göransson (Ronja) och Jonathan Norberg (Birk). Den ena ett sprakande knippe av ilska, glädje och liv, den andra chevarelesk, varm och mogen, seriösa skådespelare och ändå så tydligt barn, gnistrande i sin tillgivenhet och grälande så att stickorna yr.

Missa inte sommarens familjeteateräventyr, en verbal fröjd där de rappa replikerna sprutar och finessen i okvädandet når nya höjder, en natursaga som klippt och skuren för norrlandsmiljö, en pjäs med Kvartersteaterns vanliga värme och känslostyrka och inte minst en ärlig berättelse om hur fiendskapen kan förvända våra sinnen tills vi förnekar det käraste vi har. Men att det alltid finns en förlåtelsens, delandets och gemenskapens väg öppen någonstans.

Mer läsning

Annons