Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Häxjakten som urartade

/
  • Johan Theodorsson och Anders Peev påminde oss om en av vår landsändas historias mörkaste sidor: häxprocesserna.

Teaterrecension
Lunchteater: Häxorna - anno 1675. En kvinnas hämnd
Musikteater Unna
Sveateatern, torsdag

Annons

Mellannorrland har svenskt rekord i häxprocesser. Under häxhysterin på 1600-talet var det här de verkliga Blåkullarättegångarna ägde rum, där främst kvinnor anklagades för att ha rest till Blåkulla och haft sex med djävulen och barn tilläts vittna. Kulmen var 1 juni 1675 i Torsåker, då 62 personer avrättades.

Läs mer: Vi lever i häxornas land

Det är därför pricksäkert av Musikteater Unna (skådespelaren Johan Theodorsson och musikern Anders Peev) att komma just hit med sin verklighetsbaserade föreställning om människoöden under dessa svarta dagar. Om tvillingsystrarna Sigrid och Cecilia och deras föräldrar, om prästerna Wattrangius och Laurentius Horneaus, som trodde blint på ondskan och om hur lätt det blir storm i ett vattenglas när rädslan agerar vind.

Det är en mörk berättarföreställning, till konstant beledsagande av strängmusik som förstärker stämningar, skapar effekter och ramar in. Det är en rättfram och enkel gestaltning, men ämnet och personinlevelserna gör att man sugs in och att publiken efter de första minuterna sitter knäpptyst. Dit bidrar inte minst den krypande känslan av att något liknande skulle kunna hända igen.

Här blir både Sigrid och hennes mor anklagade; här griper prästen till tortyr för att tvinga fram bekännelser och, där det inte lyckas, åtminstone vittnesmål från andra. När prästens egen mor avrättas blir han, tänker man, extra angelägen om att häxeriet måste vara verkligt, annars har ju modern dött förgäves.

Här tolkas barnens Blåkullalekar (som de givetvis lekte eftersom de hört de vuxna tala om det) som att de återgav vad de verkligen sett. Och det hela slutar i en aktion där den andra systern tar sin tvillings plats på vägen till bålet för att den anklagade systern ska kunna utföra en sorts hämnd på prästen - åtminstone se till att hans samvete ska plåga honom under resten av hans liv.

Man blir varse hur snabbt det går att bli en paria, någon som ens tidigare grannar och vänner spottar efter. Man förstår hur omöjligt det är att övertyga om sin oskuld när omvärlden redan bestämt sig för att man är skyldig. Man inser lätt en överhettad ideologi spårar ur och glider centralmakten ur händerna. När antalet anklagade svämmade över blev Kungliga trolldomkommissionen besvärad och började tillåta tortyr för att få fram bekännelser. Och här tycks ändå inga yttre problem ha drivit fram behovet av att söka syndabockar: motorn är enbart hjärnspökena.

Den tragiska sanningen är att principen om människovärdet bara är en överenskommelse. Om tillräckligt många, särskilt bland de inflytelserika, frångår den finns den inte längre. Det har hänt förr och det kommer troligen att hända igen.

Läs mer från lunchteatern: Med teatermagi går berättelsen på djupet

Mer läsning

Annons