Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Humor som ger en insikt

/
  • Eric Löwenthal berättar om livet med den utvecklingsstörde sonen.

Teaterrecension
Lunchteater: I Faderns, Sonens och försäkringskassans namn
Av och med: Eric Löwenthal
Sveateatern

Annons

Visst är det ett vågspel, det som Eric Löwenthal gör. En humorföreställning kring sin egen utvecklingsstörde son.

Alex är 23 år men skulle nog, tror hans far, uppfattas som elva-tolv sett till sin fysik. I intellektet är han ännu yngre: han kommunicerar med läten och några enkla tecken, han stoppar saker i munnen och han går så vingligt att han ofta får åka rullstol.

Men som Alex far själv säger, det är inte Alex som är problemet utan allt runt omkring honom. Med den utgångspunkten fungerar det. Det är vår dumhet, våra föreställningar, våra stelbenta regler och vår pappersexercis som får kängorna, och inte minst vårt krumbuktande när vi försöker låtsas att Alex inte är så avvikande som han är. Vem det nu är vi försöker lura. Något skämt får Alex också ta; han ska inte särbehandlas.

Dels är det alltid fascinerande att höra om livet med ett barn som Alex, dels lyfter skämten och parallellerna till andra situationer fram det absurda. Det är de personliga assistenterna som ska ombeviljas och då måste Alex föräldrar gång på gång styrka att Alex inte blivit mindre utvecklingsstörd sedan sist. Det är utredaren som bestämmer vad som är bäst för Alex utan att ens träffa honom. Det är personalen som vill kommunicera med Alex via bildspråket piktogram. Att Alex föräldrar vet att han inte fattar det bemöts med argumentet "men det är ett väldigt bra språk". Franska är också ett bra språk, menar Eric Löwenthal, men det hjälper ju föga om man inte förstår det.

Det är dagverksamheten där det som Alex gör kallas "hans arbete" och när trenden svänger har han blivit "kund" i stället, fast inget av det han gör skulle dra in några pengar, och inte heller köper han något. Jag får för mig att hyckleriet i att låtsas att Alex är något annat än vad han är tillhör det som mest retar Eric Löwenthal. Under oviljan att kalla en utvecklingsstörd för utvecklingsstörd ligger ju tanken att det är förklenande att vara det. Fast Alex kanske, totalt sett, är lika lycklig eller lyckligare i sitt liv än många andra i sina.

Skratten som kommer är sällan asgarv; i stället tycks de härröra ur en värme och en insikt. För det är som om man får friskare och klarare blick av att tvingas se på världen med Alex ögon. Pjäsen ger också oss som lyssnar tillträde till det perspektivet.

Mer läsning

Annons