Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet som dövblind

/
  • Sarah Remgren talar teckenspråk och på scenen lånade Elise von Weisz ut sin talröst till henne.

Teaterrecension
Riksteatern: Jag är Sarah
Av och med Sara Remgren
Regi: Josette Bushell-Mingo
Rösttolk: Elise von Weisz
Sveateatern, onsdag

Annons

Dövblind. Bara ordet får det att svindla. Som döv kan man ta in världen genom att se den, som blind kan man höra den. Men att varken ha syn eller hörsel, hur klarar man sig?

Så tänker nog de flesta som har både och. Men i varje möte med en person som inte har det inser man att ens förväntningar kommer på skam, att man är full av om inte fördomar så i alla fall bristande tillit till människans förmåga att göra något beundransvärt av de tuffaste förutsättningar.

Som när energipillret Sarah Remgren, barndomsdöv och med en synskada som gör att hon ser allt sämre, intar scenen i Scen Sundsvalls sista gästspel för säsongen; fyller den med rörelse och berättar om sitt liv.

Om hon är rädd för att bli helt blind? Bara för att samhället inte ska kunna ge henne den hjälp hon har rätt till. Det värsta är att tvingas förminska sig själv. Som när hon fick nej på ansökan om ledsagarhjälp. I denna tävling om resurser är det ingen merit att vara framåt och duglig; då måste hon trycka på hur hjälplös hon är. "Måste jag nedvärdera mig själv för att få hjälp?" säger hon. Så har jag aldrig tänkt på det förr.

Hon berättar om sitt tidigare motstånd mot den vita käppen, för att den skrek "blind" åt henne. "Men nu sitter vi ihop", säger hon. Det går lättare att ta sig fram, andra visar hänsyn. "Käppen är min biljett till friheten".

Men många av groparna i livets väg som Sarah Remgren faller i är sådana som vi alla stöter på. Killar som drygar, nycklar som glömts, krånglande elektronik. Ibland tycks det som om hennes asiatiska utseende gett henne mer att tampas med från omgivningen än hennes dövblindhet.

Hon rör sig ständigt; scenen markeras av lysande stavar som hon kan se och dessutom använder som allt från vit käpp till lasersvärd. Ibland blir hennes energisprakande föreställning en sorts modern dans, teckenspråkets egen skönlitteratur eller poesi, en förhöjning inte av det talade eller skrivna ordet utan det gestikulerade. Sarah Remgren har med sin uttrycksfulla rörelse inte bara en framtid som mimartist, hon är redan en.

Och givetvis kan man inte annat än att beundra henne; hennes språk, hennes glädje, hennes självironi, hennes humor, hennes starka utstrålning, hennes sätt att tänka mycket och brett - med en extra skjuts av Elise von Weisz livfulla röst, som hon lånar ut till Sarah Remgren. Det handlar om förmågan att inte bara göra det bästa av det liv man fått, utan att komma så långt i sin mänskliga resa att man kan se sig själv med distans och humor. Där har de flesta av oss seende, hörande och ljushyllta en bra bit kvar till Sarah Remgrens nivå.

Mer läsning

Annons