Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med teatermagi går berättelsen på djupet

/
  • Monica Lindgren delar med sig av hur hon levt med och brutit med alkoholen.

Lunchteater: Lyckligare nu eller Kan man ha roligt utan sprit?
Av och med: Monica Lindgren
Konstnärligt öga: Anna Azcárate
Musiker: Mattias Kågström
Sveateatern

Annons

Det började med dåligt självförtroende, osäkerhet; med att hon kände sig dum och misslyckad, skämdes för allt hon gjorde, sa och var.

Det fortsatte med prestationskrav, utbrändhet och ångest. Och det kunde ha slutat med döden. För alkoholen är en falsk vän: den botar ångesten, sätter fart på kreativiteten, gör livet roligare och människan mer glad över sig själv, men det är bara tillfälligt och det har ett högt pris. Ofta måste man nå botten innan det kan vända.

Skådespelaren Monica Lindgren, som nu turnerar med denna pjäs för Västerbottensteaterns och sitt eget produktionsbolags räkning, har själv suttit fast i alkoholträsket. Grundberättelsen har många tidigare genomlevt, men det är sällan man får se en gestaltning av den, gjord av en professionell skådespelare med alla sina verktyg för att kartlägga, återge och leva sig in i situationer.

Hennes språk är bitvis sparsmakat men därmed också effektfullt, hon visar vad som händer snarare än att berätta om det och hon luftar den inre monologen - kan inte maken gå ut ur rummet snart så jag kan ta en klunk? Var ska jag gömma flaskan? Han märkte säkert inte att jag har druckit! Det är teaterns magi, dess förmåga att borra ner och beröra med ett ämne som många har talat om förut - men inte på det här viset.

Hon är vass och rolig mitt i allvaret, och hon skonar inte sig själv. Det krävs mod att kunna se sina egna misstag, att parodiera sig själv som sluddrande fyllkärring, att levandegöra sin förnekelse och självömkan. Kanske finns det något terapeutiskt i att ställa den person man själv en gång var på scenen, kanske bidrar det till att lägga allt större avstånd mellan den människan och sitt nya jag. Men det sker säkert inte lättvindigt. Att alkohol är ett av våra käraste folkhumorämnen komplicerar det hela än mer. Det är rörande när Monica Lindgren berättar att alkoholskämt från hennes mun gjorde ont i hennes barn långa tider efteråt.

Mattias Kågström ger ett varmt stöd med repliker, ackompanjemang och ljudeffekter. Och något jag inte förstått förut är att det är nästan omöjligt att sluta om man inte får något annat i stället, något som fyller tomrummet som alkoholen lämnar efter sig. För Monica Lindgren blev det på humornivån kvällsmackor och plasttandpetare; på allvarsnivån gemenskapen med gruppen hon uppsökte; de som gjort samma resa. Och som inte dömde utan mötte henne med respekt och kärlek.

Läs mer om vårens lunchteater:

Dolly som den amerikanska drömmen

Tät lunchteatervår

Mer läsning

Annons