Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mycket skoj och scenteknikens julafton

/

Sundsvalls teater
Oscar Wilde: Spöket på Canterville
Dramatisering: Jonathan Lehtonen
Regi: Anna Sjövall
Scenografi/kostym: Magdalena Stenbeck
Musik: Henrik Rylander
Ljus: Magnus Stolpe
Mask: Birgitta Rasmusson
Medverkande: Kim Anderzon, Gisela Nilsson, Ingmar Virta, Iso Porovic, Tobias Andersson, Stina Samson och Olle Jernberg

Annons

I ett riktigt ruggigt väder, med snö och blåst, inledde Teater Västernorrland (Scenkonstbolaget Teater) i går sin nya giv med annandagspremiärer av en familjeföreställning..

I ett tillika ruggigt väder, med åska och regn, flyttar familjen Otis in på slottet Canterville; i en klassiskt spökläskig miljö med övertäckta möbler, gamla takkronor, hiskeliga porträtt. Den hittar en uråldrig husföreståndarinna av okänt ursprung samt diverse indikationer på att det spökar.

Spöket vill skrämma bort familjen för att allt ska förbli vid det gamla på Canterville. Men den här familjen biter inget på. Den saknar inte bara rädsla utan också respekt, hänsyn och inlevelse.

I stället för Wildes drift med amerikaners brist på bildning har Jonathan Lehtonen och regissör Anna Sjövall infört en familj som är modern, pengafixerad och andefattig, som saknar stil och smak; som tycker att allt som går utanpå deras egen trånga lilla värld är konstigt och ska bekämpas.

Det är en samtidssatir som träffar rätt, också i ett gammalt engelskt slott. Kanske har vi alla mött någon variant av pappa affärsmannen, som vill göra pengar på spöket; de ouppfostrade tvillingarna som får härja vilt under täckmanteln av fri uppfostran, och mamman som frostigt gör ner dotterns konstnärlighet för att hon inte förstår den.

Det är inte konstigt att man, när man upptäckt att detta inte är någon läskig spökhistoria, genast flyttar sin sympati till det mycket mänskliga spöket. Han är en artist som bara vill få uppskattning för sin talang, och han finner en vän i den konstnärliga dottern Virginia.

Scenograf och scenteknik firar för sin del julafton; här manas fram alla effekter som teatermaskineriet är mäktigt. Här finns också massor av humor som talar till de yngre, och det gör säkert också tvillingarna (Olle Jernberg och Tobias Andersson) som har gjort slottet till en gymnastiksal; det är få stunder när de inte klättrar på möbler, brottas eller jagar någon.

Ingmar Virta och Gisela Nilsson lyckas ge oss ett vedervärdigt föräldrapar. Iso Porovic är ett ståtligt spöke, Draculalik och full av komik, inte minst i sin kabaréuppvisning. Stina Samson som Virginia ger värme och hopp. Kim Anderzon har fått den svåraste rollen: husföreståndarinnans uppgift har här gjorts väl dunkel. Kanske hade hon vunnit på att få vara mer spöklik själv. Samtidigt är hon okuvlig; hon, som länge stått för det gamla, blir den som till slut upptäcker att det går att förnyas utan att förlora sin själ.

Över sceneri och utförande gläds man; samtidigt händer det ganska lite i pjäsen. Originalet är en novell, och att skriva om den till en helaftonsföreställning är inte så enkelt. Det kan ibland bli väl mycket av spökets ständiga nederlag mot familjen.

Samtidigt finns pärlor av livsvisdom att plocka. Som när man på slutet anar att det är skuld och förträngning som hållit spöket fast vid livet. Att det är svårt för ett konstnärligt barn att växa upp i en modernt inskränkt familj. Att det nya inte måste vara bättre än det gamla, men att det kan vara farligt att låsa fast sig vid det gamla. Att konsten öppnar sinnet. Och, inte minst, att rädslan kan vara nyttig ibland. Spöken har en uppgift, de också.

Mer läsning

Annons