Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ömsint drift med berättartraditionen

/
  • Sven och Olof är sponsrade av bland andra Västerbottensost på sin sagosamlarresa.

Teaterrecension
Till häst genom Västerbotten
Manus och medverkan: Olof Wretlind och Sven Björklund
Arrangör: scen Sundsvall
Tonhallen, söndag

Annons

Det var en gång två västerbottningar som blev inspirerade av bröderna Grimms resor genom 1800-talets Tyskland för att samla folkliga sagor.

I ett rikt berättarlandskap som Västerbotten kan det mycket väl lura en ny Rödluvan och Vargen; eller kanske en Snövit och de sju dvärgarna i Vilhelmina, där medellängden är lägst i landet? Så tänkte Klungan-medlemmarna Olof Wretling och Sven Björklund och gav sig, enligt egen utsago, ut på en sju månaders ridtur i landskapet, sponsrade av lokalt näringsliv och kulturhuvudstadsåret 2014.

Med hjälp av en sherpa från Arbetsförmedlingen, en frejdig mexikan som gjort sig känd för att kunna leverera post i -30 och oplogat, trotsade de snöglopp, frosthalka, myggsvärmar och sly och kom tillbaka med det material som blev boken "Till häst genom Västerbotten". På denna reseskildring bygger också föreställningen, där vi tar del av strapatser med allt från hästallergi till byråkrater och får uppleva några av "sagesmännen".

Här finns förstås leken med våra förväntningar, var de nu har kommit ifrån, att en bygdeberättelse ska vara sann. Som om folk förr inte hade lika god fantasi som folk nu, och samma behov av att krydda livet och spränga gränserna för verklighet och vardag. Här möter vi Natan i Sikeå som vill bli medlem av det ärevördiga Västerbottens Inavelssällskap, och gammpojken Tommy i Åmsele som är radiostyrd av utomjordingar och oförtrutet försöker få till stånd ett Arlanda för marsianer, men har svårt att få gehör hos den inskränkta byggnadsnämnden. Vi får en inblick i vad amalgamsaneringar kan ställa till med, varför det finns en patentbyrå för partytrick i Vilhelmina och det trista faktum att amatörskådespelare tycks dö i förtid i Marsliden.

Det är trygg och traditionell kufhumor ihop med andra välkända grepp för att skapa komik: å ena sidan alla milen som bygger avståndet till utposter där konstiga varelser mycket väl kan vistas, medan annat ligger nära verkligheten som förvillande trovärdiga redogörelser för byråkratiska processer. Det är den klurighet och jordvärme som dialekterna och oväntade ordvändningar utlöser, vinter- och Norrlandskomiken som tangerar det exotiska - och ett upprepande av hur sant allt är; den där överenskommelsen med lyssnarna att man ju inte riktigt vet.

Med lite hip-hop-dans och goda gestaltningar blev det en ömsint drift med berättartraditionen, en som åter övertygade mig om hur mycket vi behöver dessa kufar, som gör världen rik i en tid då alla vi andra ska vara så utslätade och trendriktiga.

Det blev inget nationalskaldsutnämnande för duon Wretling och Björklund som för bröderna Grimm, bara en massa blanketter att fylla i. Men det blev också en trivsam föreställning och en bok som det ska bli ett nöje att läsa. Förmodligen lika sann som de flesta gamla bygdehistorier.

Mer läsning

Annons