Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som en virvelvind genom samtiden

/
  • Örjan Lidén och hans
  • Örjan Lidén.

Lunchteater på Svea: I ständig opposition
Av och med Örjan Lidén
Kören Mousiké

Annons

I vardagen kan de vara irriterande. De där som är i ständig opposition, som nagelfar sin omgivning efter fel och brister, som ser allt i svart.

Men i det politiska livet är de livsnödvändiga. Gissel, kritik och satir är ett motmedel mot högmod, maktfullkomlighet och självförhärligande, sjukdomar som alltid grasserar på höga nivåer.

De som dessutom har narrens gåva och kan klä kritiken i humor kan få oss vanliga människor att lyssna och tänka efter. De kan få oss att se saker från nya vinklar, och det är inte bara en demokratisk rättighet utan en skyldighet.

Det finns inte så många av dem numera. Men Örjan Lidén är en. Skarpt, ordflinkt och elakt drar han fram över samtiden som en virvelvind. Politiker och näringslivstoppar som Sverker Martin-Löf, de som har alldeles för mycket makt och pengar, får riktiga bredsidor. Men även vanligt folk får finna sig i att bli skärskådade. Till exempel får vår svårighet att hantera tiggarna och att se fattigdomen i vitögat några beska slängar. Och att vi var så dumma att vi sålde ut välfärden för ett par hundra mer i plånboken blir obegripligt när han lägger fram det.

Allt är tänkvärt; på olika sätt. Vad säger det om samhället att Gunder Hägg inte tyckte om att springa, men att det var det vi väntade oss av honom? Här finns företagen och myndigheterna som ständigt skaffar sig nya namn, vilket inte bara kollrar bort folk utan också kostar miljoner i nya skyltar. Med "Lambertz walk" drar Örjan Lidén en manege runt Cirkus Quick. Och hans "motborgargarde", kören Mousiké, låter som en kyrkokör när de pekar på skillnaden mellan Jesus, som umgicks med fattiga och fördömde jordisk rikedom, och många av hans anhängare som i högsta grad diggar Mammon.

Minsta maktövning uppmärksammas, som männen som bresar med benen i soffan och ser det som självklart att ta upp mer än sin rättmätiga plats. Och för Sundsvalls byggnadsvård återstår bara att be om gudomligt ingripande. Vad annat kan hjälpa i en stad som rev Norrmalm, tänker riva Petersvik, byggde Birsta, lät Stenstan undkomma med blotta förskräckelsen och pluggade igen varenda gnutta havsutsikt med den ena huskolossen efter den andra? Vad har den att lägga på plussidan? De bruna trähusen i hamnen?

Örjan Lidén är ständigt på sin vakt mot dumheten, slöseriet och jagandet efter vind. Att det, trots humorn, blir en mörk bild av samtiden är ofrånkomligt. Men det enda vi ska akta oss för är att vänja oss så vid mörka framtidsutsikter att vi låter dem bli självuppfyllande. I övrigt ska alla vi lättlurade, troskyldiga, trötta, enögda och resignerade medborgare vara tacksamma för att de fortfarande finns, satirikerna och gisslarna. För att de genomskådar det vi inte ser. Och för att de orkar.

Mer läsning

Annons