Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svart och roligt om våra fasader

/
  • Joel Torstensson och Susanne Hellström i Kristina Lugns

Teaterrecension
Kristina Lugn: Tant Blomma
Dalateatern
Regi: Elisabeth Frick
På scenen: Susanne Hellström, Joel Torstensson och Lars Bringås
Sveateatern, torsdag

Annons

Han är en bebis vars mamma inte dyker upp och hämtar honom hos dagmamman när hon borde. Hon är en snäll, förtroendeingivande och pelargonägande dagmamma, utrustad med alla tidens barnuppfostringspolitiska korrektheter och en rejäl lekhage.

Höstens sista lunchteater var ett gästspel från Dalateatern i en pjäs av Kristina Lugn, och som så ofta hos henne var det en blandning av humor och svärta. För just denna kväll, när Tant Blomma får en ohämtad unge på halsen, har hon ju planerat att gå ut och dansa med en väninna. I det vakuum som inträffar när de båda går och väntar - båda drabbas ju av att mannan inte håller sin del av överenskommelsen - börjar fasader brytas upp och verkliga liv och rädslor krypa fram.

De talar inte så mycket med varandra - mellan vuxna och bebisar finns en del språkbarriärer - utan var och en ger uttryck för vad som finns i deras huvud. Hos barnet kan det vara mammadyrkan eller rädslan för den otäcke fastighetsskötaren, eller hur han upplever vuxenvärlden. Träffsäker är skildringen av dagmammans avledningsmanövrer, sättet att förekomma irritation och missnöje med en rolig lek eller saga, så att allt förblir snällt och trevligt. Här blir man varse vilket översitteri vi vuxna utövar mot barn: laddar ur deras ofta befogade protester och utnämner oss själva till experter på dem och deras behov. Man instämmer i bebisens replik: "Varför finner sig folk i att vara bebisar?".

Och inte minst finns det glipor i Tant Blommas idylliska tyllgardiner. Här döljer sig en oansenlig, ensam och i både andras och egna ögon misslyckad kvinna som drömmer om att bli sedd och älskad. Men som, allt eftersom planerna går i kras, ger upp sina drömmar; inser att hon kommer att förbli ett med den roll som hon och själv och livet har byggt in henne i.

Den sceniska gestaltningen är fyndig och många gånger på humorns sida, till exempel den läskige fastighetsskötaren som han ter sig i barnets värld. Här är skådespelare som tillfullo kan ge kropp och röst åt alla spår som pjäsen innehåller - för inledningsvis är den ganska spretig och som åskådare vet man inte riktigt vad man ska ta fasta på och nysta vidare i.

Men gradvis formas en berättelse om roller, förväntningar, besvikelser och de fasader vi målar upp åt oss själva och andra - och som inte alltid behöver vara av ondo utan ger oss ett värde och en anledning att leva vidare. Som Tant Blomma säger: Om man erkänner att man vet vissa saker skulle man aldrig stå ut."

Mer läsning

Annons