Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varmt och ömsint om en stor gemenskap

/
  • Farbrorn (Ingmar Virta) är inte ensam längre. Han har fått en hund (Jens Nilsson) och hunden har fått en farbror.
  • Hunden (Jens Nilsson) ser vaksam ut vid första koppen te. Men gradvis lär han sig förstå farbrorns konstigheter allt mer i Teater Västernorrlands uppsättning av
  • Jens Nilsson agerar hund med sitt obetalbara kroppsspråk.

Konsertteatern
Teater Västernorrland: Sagan om den lilla farbrorn
Dramatisering: Lars-Erik Brossner och Tomas von Brömssen efter Barbro Lindgrens barnklassiker
Regi: Elisabeth Frick
Scenografi: Ulla Dahlström
På scenen: Ingmar Virta, Jens Nilsson och Kristallkvartetten

Annons

Han är liten och grå och ful. Dagar och nätter går, livet passerar utan att någon ser honom. När han försöker ta kontakt vänder folk sig bort, för alla är rädda för en som är så desperat i sitt sökande.

Men så en dag kommer någon in i hans liv. Försiktigt närmar de sig varandra, farbrorn och hunden. Så flyttar hunden in, varpå äventyret att lära känna varandra vidtar.

Regissör Elisabeth Frick kunde inte motstå uppdraget att sätta upp den här smått klassiska barnpjäsen, när hon fick Ingmar Virta och Jens Nilsson till sitt förfogande. Och man förstår varför. Ingmar Virta har en särskild talang för sårbarhet och här är han rent hjärteknipande i sin totala ensamhet, precis så valhänt och försiktig och beige som den som aldrig har fått växa av andras kärlek.

Jens Nilsson är dubbelt så rörlig och fysisk som något barn; hans kroppsspråk och mimik är alltid obetalbart och en god anledning att gå på teater, inte minst när han har ett djur att agera. Här fångar han på pricken det spontana och omedelbara i hundens reaktioner; med fart, charm och humor blir han allt mer förmänskligad i sin nya väns sällskap - utan att därför sluta vara hund.

Handlingen är enkel, och det blir inte mycket till verbal dialog med en hund, inte heller med sig själv för en ensam farbror. Ändå har Elisabeth Frick och ensemblen sett till att det inte finns en död punkt i denna pjäs, fast den bitvis är väldigt stilla. Här byggs nämligen något så vackert som en stor gemenskap, via lek och växande förståelse för den andres konstigheter. Att Kristallkvartettens musik är så smart invävd i handlingen är lysande. Där orden saknas kan den skapa mycket mer än effekter och stämning (även om den gör det också) och verkligen bli en kommunikation, till på köpet välspelad.

I denna varma, fysiska, ömsinta barnpjäs sitter alla känslor i ytläge och inget är inlindat: ledsnaden är lika direkt som glädjen; sorgen när det krånglar mellan farbrorn och hunden är bottenlös, och när allt löser sig skiner lyckan som vårsolen. Det är känslor av den styrka som barn känner, men som egentligen aldrig mattas i intensitet även om vi vuxna har lärt oss hantera dem bättre. Därför är detta en allålderspjäs i högsta grad, och dessutom med lyckligt slut. En farbror som är glad och harmonisk utsänder ju vibbar som fler än hundar kan nosa sig fram till.

Mer läsning

Annons