Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teatern satsar kort

Annons
40 minuter, 50, litet över en timme. Så ser hösten ut hos Teater Västernorrland. Teatern satsar på det korta, en enaktare här, ett caféprogram där. Helaftonspjäser förefaller teatern ogilla. Förra spelåret gav man "Fröken Julie", i bosnisk uttolkning, egentligen inte mer än en enaktare. För att finna större satsningar får man gå bakåt i historien.
Ett par år kanske: då finner man pjäser som "Köpenhamn" och "Stormen", och litet längre tillbaka en hel del för att fylla en hel kväll, inte endast en lunch.
Att teatern satsar på lunchteater, på bufféteater i november är inte fel. Också de små programmen behövs. Men det börjar likna litet utarmning. Eller kanske misstro mot publiken att orka med en hel kväll på teatern. I stället splittras repertoaren på småproduktioner, gärna med mycket musik så att publiken, tror man kanske, ska stanna kvar åtminstone den timme det hela tar.
Inget fel på programmen. Gisela Nilson gör ett utmärkt om Ulla Billqvist, Lena E Forslund av Kerstin Thorvall, Åke Arvidsson och Andreas Liljeholm av Edwall och Lugn.
Det är med Teater Västernorrland som det allt mer blivit med Riksteatern: småprogram i stället för större satsningar. Kanske är det ekonomin, i Teater Västernorrlands fall också dålig, eller rent av stängd, arbetsmiljö. Teaterledningen kan säkert förklara det hela med ett eller annat praktiskt problem att spela mer traditionell teater.
Ändå det börjar likna uppgivenhet. Eller kanske ointresse.
I vår satsar teatern trots allt på mer konventionella pjäser, alla nyskrivna: Lisa Langseths "Pleasure", Anders Duus "Dö din jävel, dö, dö, dö", Stefan Lindbergs "Huvudvärk med E". Det ser intressant ut, och teatern gör en sympatisk insats för ny svensk dramatik, nästan unik i Sverige. Som med de tre mer regelrätta uppsättningar som finns på höstens repertoar, Eva Massiris "Sitta kvar" och Robert Jelineks "Som glöd under snö". Båda avsedda främst för skolor, spelade i skolsalar. Och Staffan Göthes monolog "Arma Irma".
Det fatala kan bli att teatern förlorar en del av sin publik den som inte finns i skolor, som vill ha en mer konventionell repertoar, till exempel en och annan klassiker och den som inte uppskattar att äta smörgårs och se teater på samma gång. Den gamla teaterpublik som alltid glöms bort i jakten på en ny. Utan att någon observerar att det är den gamla publiken som går på teater, inte den nya.
Om denna höstsatsning på entimmesteater är medveten förefaller det mig som ett något olyckligt beslut. Teaterlivet i Sundsvall, i sanning inte stort, splittras upp i skvättar eller underligheter. Som att Riksteatern adminstrerar turné med rocksångaren Jerry Williams, vad han nu kan tänkas ha med teater att göra.
Och den gamla teatern från 1894 står där, allt mer övergiven, medan Teaterföreningen drar till Tonhallen och Teater Västernorrland föredrar Svea eller Konsert.
Scenhuset som inte blev av kunde ha blivit ödsligt.

Mer läsning

Annons