Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till vem skriver kritikern?

Annons
Det är inte ofta Åsa Beckman och jag är överens, men i en förvånansvärt stark och klar artikel i Dagens Nyheter (1/9) sätter hon fingret på ett allt mer frapperande problem nämligen kritikerns förhållande till det objekt han är satt att analysera. Beckman tar sin utgångspunkt i ett upprört samtal som når henne, där en tidningsläsare är upprörd över att Beckman som kritiker ställer sig frågande till en diktsamling, och menar då Beckman detta värnande om poeten är centralt. Poeter är sköra vildrosor som aldrig skall tuktas. Pyttsan. Det är tvärtom. Om bara den lyriska rabatten hade kunnat ansas lite så hade jordmånen förbättras för samtliga aktörer. Vi har nu en situation där poeten hamnar i fokus, och inte verket. Detta har pågått under en tid. Vissa förvandlas till lovliga byten, andra skall strykas medhårs. Varför är det så? Sanningen är ofta lika enkel som förfärande. Okunskap. Slapphet. Rädsla. En slags andlig fetma som breder ut sig och långsamt kväver kritiken i ett hav av fett. Och samförstånd.

Problemet är dock större än så, och betydligt mer invecklat. Kritikern har under en lång tid själv satt sig på undantag genom att besudla sin roll och förvandla det kritiska uppdraget till ett par smarta kommentarer och en snabb adrenalinkick. Lika vanligt är det att kritikern gömmer sig bakom en känslolös akademisk fernissa som aldrig avslöjar vad han egentligen tycker om det han är satt att skriva om det kritiska uppdraget förvandlas då till en slags varubestämning som möjligtvis kan glädja glutenallergiker. DN har kritiker av bägge slagen. Beckman använder Arne Johnson som ett exempel och menar indirekt att han aldrig skriver sanningen att han alltid skyddar poeten mot vargarna. Det tror jag inte. Det är möjligt att hans uppdrag är att skriva enbart om böcker som han sympatiserar med och vem kan misstycka? Mitt uppdrag, det som jag har gett mig s jälv, ser annorlunda ut jag tror ändå att vi väger lika.

För att kunna föra en kritikerdebatt krävs det en grundläggande fråga: till vem skriver kritikern? Och vem är det ytterst som betalar honom? Kan man vara en fri kritiker samtidigt som man är lektör på ett ledande förlag som också är ägare av dags och kvällspress? Det är betydligt fler som läser kritik än som läser lyrik. Vad säger det? Kan man lita på oss, vi som är satta att vara första barriären både från insidan och utsidan?

Åsa Beckmans artikel läser jag i ett tropiskt klimat. Åskan stiger högt mot den thailändska himlen, blixtarna sjunger mot bergen. Efteråt kommer regnet. Och jag vet att det aldrig kommer att vara en bild av den samtida kritiken. Vi får precis vad vi förtjänar.






Mer läsning

Annons